Sagolandet: June 2007

Friday, June 22, 2007

Semester

Midsommarafton och spöregn. Det är utmärkt filmväder där ute, men jag ska iväg på semester någon vecka eller så. Återkommer den 5/7. Kanske finns det tid att publicera någon recension under tiden jag är på varmare ort. Vi får se. Ligger fortfarande 8 eller 9 recensioner efter, men anteckningar finns och då går det lätt att skriva.

Glad midsommar och passa nu på att se en bra film när det är lågtryck!

Wednesday, June 20, 2007

DVD: Sha Po Lang (2005)

Att kolla på Sha Po Lang motsvarar känslan av att gå från ett temperaturtillstånd till ett annat. Ungefär som när man går ut ur flyget på en semesterorts flygplats och möts av en markerad tryckvåg av het luft, eller när man springer ut i snön efter att ha pressat sig i bastun. Ordet som beskriver upplevelsen finns nog inte, men det är en blandning av epitet som omtumlande, häftig och fräsch.

Filmens huvudtema är hämnd. Polismannen Chan Kwok Chung (Simon Yam) ska snart sluta sin tjänst på grund av sjukdom, men innan dess har han och hans mannar bestämt sig för att försöka sätta dit gangsterbossen Wong Po (Sammo Hung Kam-Bo) som tidigare dödat några av Chungs vänner. Polisgrupperingen är beredd att ta till råa, smutsiga metoder om så skulle behövas, bara de får sin hämnd. Men Wong Po är en ful fisk som vet att anfall är bästa försvar. När Ma Kwan (Donnie Yen), Chungs efterträdare i gruppen, ansluter några dagar innan anställningens start, börjar de andra poliserna misstänka att han är en förrädare. Men frågan är om de har råd att undvara hans skicklighet i kampen mot den fruktade Wong Po. Ett livsfarligt spel på liv och död inleds...

Just hämnden som emotionellt motiv är grundförutsättningen för att motivera det brutala men vackra våld som präglar konflikten i filmen. Actionsekvenserna är påhittigt konstruerade och knivslagsmål varieras med en kampsportsgryta där grepp, slag och sparkar flyter samman. Emellanåt tänker man tanken att ha kommit in i ett bra TV-spel; den sköna seriekänslan berikar.

Filmens svagaste punkt är att den försöker klämma in lite för många dramatiska scener där varje polisman får sin speciella vinkling, oftast familjerelaterad. Denna melodramatiska kryddning fungerar stundtals, men som helhet handlar det om onödig överdosering.

Det starkaste momentet i filmen, bortsett från actionscenernas originalitet, är däremot kombinationen av ljud och bild. I John Woos anda sammanförs de båda genom en balanserad klippning för att åstadkomma vad som populärt brukar kallas våldsbalett. Regissör Wilson Yip har lånat drag från andra filmer (såsom Infernal Affairs), men det viktiga är att hans vision står på egna ben. Många bedömare har kallat honom för Hong Kong-filmens förnyare och framtiden får väl utvisa vart hans talang leder honom.

Avslutningsvis återstår bara en hyllning till legenden Sammo Hung Kam-Bo, född 1952 och martial arts stjärna redan under 1970-talet. Det är fruktansvärt imponerande att se hur rörlig, vig och explosiv han är än idag. Hans yngre motspelare, t.ex. den nye storstjärnan Donnie Yen, klarar naturligtvis av fler och svårare kombinationer, men de har ju inte heller lika många kilon att bära på. En stor applåd för gamlingen! Betyg: 8.

Tuesday, June 19, 2007

DVD: The Long Goodbye (1973)

There's a long goodbye. And it happens everyday. Den sammanhållande länken i Robert Altmans The Long Goodbye är en skön, sömnigt tillbakalutad låt med musik av filmens kompositör John Williams och text av Johnny Mercer. Så fort huvudpersonen kommer till ett nytt ställe - oftast en bar - spelas någon version av låten i bakgrunden. Det kan tyckas vara ett ganska uppenbart och väl enkelt berättartekniskt grepp, men det fungerar faktiskt.

I händelsernas centrum står Philip Marlowe, en karaktär som Humphrey Bogart gjorde berömd i noir-klassikern The Big Sleep. I Elliott Goulds gestaltning blir Marlowe större (längre) och mer neurotisk – han tänder sin cigg minst tre gånger i varje scen. Hela hans livssituation som ensamstående privatdetektiv med kräsen katt, frigjorda hippiegrannar och rekordrufsig kalufs har uppenbara bohemiska drag. Mest karaktärstypisk är dock Goulds djupa basröst, en resurs som utnyttjas flitigt då hans karaktär pratar på stup i ett och gärna delger omgivningen en och annan klurig insikt om livet.

Men en film noir behöver också en handling och här består den av ett habilt hopknåpat mysterium där två sidospår visar sig höra ihop. Tillför en obetald pengaskuld och ett maffiagäng med en ung Arnold Schwarzenegger som tyst men biffig backup och du har ungefär vad som behövs. Exakt vad som händer behöver man dock inte veta på förhand, men jag kan gå i god för att det är spännande och välskrivet. Leigh Brackett har gjort ett fint jobb med att förenkla och transformera Raymond Chandlers roman till en annan tid.

Filmens mest utmärkande stildrag är det experimentella fotot, vilket också blivit Robert Altmans personliga signum genom åren. Här anammar fotografen Vilmos Zsigmond (Deliverance) det Altmanska perspektivet med en kamera som oftast iakttar på distans. Det ger möjlighet till många stilrena kompositioner, men också till kreativitet i form av reflektioner i fönster samt flertalet in- och utzoomningar.

The Long Goodbye lever mycket på sin avslappnade stämning, men det är svårt att behålla samma lågintensiva känsla i knappa två timmar; emellanåt tar sömnigheten över. Det samlade intrycket är ändå att filmen levererar en upplevelse som är klart över medel med Gould som galant garnityr och en sång som blir kvar i medvetandet. There's a long goodbye. And it happens everyday. Betyg: 7.

Sunday, June 17, 2007

Recensionsarkiv Sagolandet

Uppdaterad 2008-01-01 (totalt: 248 recensioner)

Filmerna står i alfabetisk ordning med betyget inom parentes. Förhoppningsvis går det lättare att navigera sig fram till äldre recensioner nu.

Recensionsarkiv: # - E

Recensionsarkiv: F - N

Recensionsarkiv: O - Ö

Saturday, June 16, 2007

DVD: The Queen (2006)

Stephen Frears The Queen är en dramatisering av valda händelser under den omtumlade veckan direkt efter prinsessan Dianas chockerande död i Paris 1997. Huvudperson är, som titeln redan avslöjat, den brittiska drottningen och bland sidokaraktärerna finns andra nu levande personer såsom Tony Blair och prins Charles. Filmens tes är att monarkin hamnat i otakt med tiden och Tony Blair (med stab) får en sorts hjälteroll som mannen med förmågan att avläsa det brittiska folkets intentioner och innersta tankar. Den tematiska grundfrågan som debatteras fortlöpande är hur det brittiska kungahuset ska agera mot media och hur Dianas begravning bör skötas (eftersom hon var frånskild räknades hon inte som någon kunglighet).

Vi lyfter på taket till dockskåpet och kikar in. Det ges en inblick i hur stela rutiner fortfarande präglar monarkin. Känslan blir en sorts Full Metal Jacket light, fast med mjuka röster fyllda av genetiskt framodlad överlägsenhet istället för militärens mer aggressivt laddade dito. Det bugas, bockas och nigs i tid och otid. Traditionens makt vilar alltjämt sin hand tungt på rojalismens axeln.

Att även kungligheter och statschefer lever vanliga liv vid sidan om allt ceremoniellt visste vi nog sedan tidigare. Det är därför ingen chock att Tony Blair sitter vid köksbordet med hustru och barn och äter middag som alla andra, eller att drottningen kollar in nyheterna på BBC innan hon somnar. Det enda som känns konstigt är att man dramatiserar nu levande personers privatliv. Inställsamheten slår nya rekord i The Queen, där visserligen drottningen skildras minst insmickrande som en gammal grå excellens, ungefär som ett erfaret styrelseproffs som kan allt som bör kunnas men ändå inte ser de stora sammanhangen.

Helen Mirren vann en Oscar för rollen som denna gråa drottning och självklart är hon duktig, porträttlik och så vidare. Men nog har det gått lite väl mycket inflation i hyllningarna; har en kritiker slagit an tonen följer alla andra efter. För varför fick inte Michael Sheen någon nominering för rollen som Tony Blair? Han är inte bara otroligt porträttlik, utan också en mycket kompetent karaktärsskådespelare. För övrigt var det samma scenario som för Mirren i fallet Forest Whitaker, där endast Sydsvenskans Jan Aghed vågade gå mot strömmen.

Nu är The Queen trots mina reservationer ändå en klart sevärd film. Det dramatiska tonfallet klingar autentiskt genom att dokumentärt material klipps in. Man får bland annat se bilder från Dianas begravning, nyhetsinslag och officiella uttalanden från t.ex. president Clinton. Och trots vetskapen om att det är en dramatisering är det kittlande att få närvara inom den nyvalde premiärministerns allra innersta krets av rådgivare och PR-genier. Slutligen återstår bara konstaterandet att det förvisso går att störa sig på manusets okritiska uppbyggnad av filmens karaktärer, men att det icke desto mindre rör sig om god filmunderhållning. Betyg: 7.

DVD: Cross of Iron (1977)

Järnkorset, en av de finaste tyska tapperhetsmedaljerna, får symbolisera den del av kriget som betyder minst för korpral Steiner (James Coburn), huvudkaraktär i Sam Peckinpahs krigsfilm Cross of Iron. Steiner är en mycket duglig soldat, en naturlig ledare, yrkesskicklig och yrkesskadad, fysiskt och psykiskt. Men han är också en person som går sin egen väg och struntar i den militära koden. I första hand följer korpralen det sunda förnuftets motto i svåra frågor. Och officerare med högre rang hyser han inga särdeles varma känslor för.

Vi befinner oss vid den tysk-ryska fronten, mitt under det pågående andra världskriget. Steiners spaningspatrull lever sitt eget liv i en slags avspänd harmoni när det en dag dyker upp en preussisk officer, kapten Stransky (Maximilian Schell), som tar över huvudbefälet för kompaniet. Han möter Steiner och går in i en vägg. En stor konflikt är under uppseglande och den förstärks när det visar sig att preussaren mest av allt är ute efter att få ett järnkors med sig hem till sin aristokratiska släkt…

Sam Peckinpah gjorde sig ett namn som utforskare av våldets bakomliggande mekanismer i filmer som The Wild Bunch och Straw Dogs. Med den bakgrunden var det också tämligen logiskt att han till sist också tog sig an den mest våldsamma genren av dem alla: krigsfilmen. Det finns två övergripande detaljer som gör filmen speciell: 1. Det är en tysk armé som skildras på ett sympatiskt vis; 2. I Peckinpahs regi blir det en nyskapande blandning mellan traditionellt berättande och ett modernt bildspråk.

Ja, för i långa stycken är Cross of Iron precis som vilken annan krigsfilm som helst. Det är manlig gemenskap i bunkermiljö där banden stärks med hjälp av festande och råa skämt. Men sedan kommer det actionsekvenser där Peckinpah utmanar konventionerna genom en effektfull klippning där fantasin får fritt spelrum och vackra bilder sammanförs med korta inskott i slow-motion. Krigsvåld har sällan sett så snyggt ut.

I huvudrollen är Coburn helt perfekt som den stenhårde Steiner, medan Schells överklasskapten inte lyckas bli helt begriplig. Det är svårt att förstå hans skäl till att bege sig från tryggheten där hemma till en livsfarlig front långt bort i rödaste Ryssland. Vidare skymtar James Mason förbi i en begränsad men relevant biroll som åldrad överste med krigströttheten tatuerad i det fårade ansiktet. I kontrast till honom finns David Warners ironiskt lagda officer, en snubbe som inte hade gjort bort sig i MASH.

Cross of Iron har en hög högstanivå, men också ett par sega transportsträckor däremellan. Helheten är svårbedömd; det spretar i lite för många olika riktningar. En möjlig förklaring till detta är att filminspelningen blev mycket kostsam och att Peckinpah därmed tvingades avsluta filmandet i förtid. Vi kommer aldrig att få veta hur hans egentliga vision såg ut. Med den informationen i bakhuvudet är det ingen film som jag rekommenderar direkt, men för den som känner sig sugen anför jag följande tre huvudargument: James Coburn, den coola klippningen och de oortodoxa förtexterna! Betyg: 6.

Friday, June 15, 2007

DVD: The Notebook (2004)

Den livslånga kärleken kan ibland kännas som något utopiskt i ett västerländskt samhälle där skilsmässor, otrohet och singelliv blivit norm. Men sen finns det ju alltid en historia om just de där två som klarade av det, som lyckades hålla ihop under så många år och som fortfarande har gnistan kvar i sitt förhållande. Vi känner alla till någon bekants bekant som passar in på beskrivningen och när man får det berättat för sig kan man inte låta bli att dra på smilbanden och njuta av värmen som sprider sig som en pirrning genom kroppen.

I The Notebook är det kärleken som ligger i fokus. En äldre man (James Garner) läser upp en berättelse för en äldre kvinna (Gena Rowlands) och det som berättas övergår till att bli en parallellhandling. I berättelsen befinner vi oss i 1940-talets USA och ett välbekant tema spelas upp. Det handlar om den fattiga 20-åriga pojken och den rika 17-åriga flickan. Noah (Ryan Gosling) blir kär vid första ögonkastet och bara måste ha sin Allie (Rachel McAdams). Han drabbas av Kärleken och frågan är om den är möjlig, om deras relation kan accepteras, om de har någon chans att nå den utopiska livslånga kärleken…

Berättelsen bär sagans magiska drag, t.ex. när de älskande ror genom ett mycket svantätt vatten, samtidigt som den är fast förankrad i en mänsklig realism. På något sätt är det ändå logiskt att det är lite magi över det hela. För de käraste minnena, det utvalda fåtalet älsklingsögonblick som vi har, tenderar att bli förskönade och glorifierade. Den förtrollade solnedgången blir vackrare än verkligheten och det är okej. Det är så minnet fungerar. Vi sorterar, väljer och sparar och det vi sparar blir ljuset i vår tillvaro, våra käraste ägodelar – minnena.

Fast till en början känns filmen aningen banal, just på grund av den något sötade, väl fantastiska tematiken. Men ju längre filmen fortskrider, desto mer utvecklas karaktärerna, lager läggs på lager och olika bottnar träder fram. Regissör Nick Cassavettes (ja, han är son till John) lotsar oss varsamt in i filmens drömlika vatten och vi litar på honom, vi kommer aldrig att gå på grund, vi är säkra. Att han dessutom klarar av att regissera sin egen mamma (Rowlands) med ett så lyckat resultat, är klart imponerande.

Filmens starkast lysande stjärna är dock Rachel McAdams (Mean Girls), som till skillnad från sin motspelare Ryan Gosling lyckas få fram precis de motstridiga känslor som uppstår när ett svårt livsval ska göras. Hennes Allie är mer än bara utseende och hon förmedlar trovärdigt den inre storm som uppstår när föräldrarna motsätter sig hennes kärlek. Goslings bildsköna Noah förblir en bra karaktär, men ett mer varierat känsloregister hade varit nödvändigt för att ge större tyngd åt förhållandet. Men summa summarum är The Notebook en söt film som överraskar genom att ta de oväntade stegen bort från banalitet och ytlighet för att utkristallisera sig som en modern romantisk filmpärla. Betyg: 8.

DVD: Lolita (1962)

Även om direkta jämförelser mellan romaner och filmer inte alltid är så meningsfulla, anser jag det vara till gagn för åskådaren att få veta att det i det här fallet är stor skillnad mellan de båda konstverken. Nabakovs verk anses vara en av 1900-talets allra bästa romaner och den används flitigt som kurslitteratur för litteraturstuderande vid de amerikanska universiteten. Men boken ansågs länge stört omöjlig att överföra till film, givetvis på grund av dess moraliskt förkastliga huvudperson. Hur har regissör Stanley Kubrick gjort för att föra över detta kontroversiella innehåll till vita duken?

Man kan säga att Lolita till stor del är anpassad till en moralisk nivå i närheten av det tillåtna, men ändå tillräckligt långt över på fel sida för att åtminstone delar av romanens laddning ska finnas kvar. Av den litterära förlagans direkt berättade och neurotiskt perverterade innehåll har det i filmen blivit en skickligt maskerad och nyanserad berättelse där allt problematiskt sker med hjälp av sublima antydningar. Detta till trots lyckas Kubrick fånga romanens huvudstämningar – dess pendling mellan absurd komik och störd tragik – med precis den fingertoppskänsla som var nödvändig.

Grundhandlingen är välbekant för de flesta. Humbert Humbert (James Mason) kommer till en pittoresk småstad någonstans i USA för att jobba som lärare i litteratur. När han letar efter ett boende kommer han i kontakt med Charlotte Haze (Shelley Winters), en rätt så påflugen och flörtig kvinna. Han ska precis tacka nej till att hyra ett rum när han får syn på dottern, den i filmen 14-åriga Lolita (Sue Lyon), som ligger och solar i trädgården. Han blir ögonblickligen betuttad i henne och tackar genast ja till rummet. Hur ska relationen mellan mor, dotter och Humbert utvecklas? Går det att undvika en fullständig katastrof?

Den största innovationen med filmen är att en av bokens nedtonade karaktärer, den perverse dramatikern Clare Quilty, fått en mycket framträdande roll. I Peter Sellers magnifika tolkning blir Quilty den maniskt snabbpratande och roliga ”fula gubben”, ett hot mot Humberts mer intellektuella variant på temat. Trots konkurrens från både Mason och Winters, som bägge gör utmärkta insatser, är det Sellers som utklassar allt och alla. Det är en fröjd att få njuta av hans skådespeleri och genialiska förmåga att väva samman humor och dramatisk tyngd.

Filmen är dessutom skonsam mot såväl ögon som öron. Oswalds Morris foto växlar mellan sträng skönhet och mörk svärta, samtidigt som Nelson Riddles musik är så där självsäkert trippande glad att ironin lyser igenom. Lolita är en lång film (150 minuter), men den känns aldrig särskilt lång. Tempot är väl avvägt och handlingen förs hela tiden framåt, karaktärer utvecklas eller avvecklas och den berömda tråden tappas aldrig. Av romanen som inte kunde filmas blev en smart och mycket välskriven film som mer än väl står sig som en av Kubricks bättre filmer.
Betyg: 9.

Thursday, June 14, 2007

DVD: The Narrow Margin (1952)

Med jämna mellanrum uppstår en diskussion bland filmälskare om hur lång en film bör och får vara. För vissa är genren avgörande. En komedi ska vara kort, ett drama får vara längre. För andra finns det en maxgräns, t.ex. två timmar. En film får alltså inte vara för lång, men varför talar ingen om det motsatta förhållandet? Kan en film vara för kort? Jovisst. Låt oss återkomma till det lite senare.

Redan från minut ett i The Narrow Margin kastas vi in i berättelsen. Ett viktigt kvinnligt vittne ska transporteras till en maffiarättegång och polismannen Walter Brown (Charles McGraw) är den som ska se till att det sker utan problem. Men redan vid upphämtandet går något fel och Browns kollega blir skjuten. Det är uppenbart att maffian kommer att göra allt som står i deras makt för att förhindra vittnets närvaro vid rättegången. En nervkittlande tågresa tar sin början…

Filmen har genretypisk rapp dialog, inte utan en viss antydan av dekadens och bitterhet. Rent visuellt utnyttjas tåginteriörernas volym eller snarare brist på detsamma till att få fram en tät, sammanhållen stämning. Inte en yta lämnas åt slumpen; tågtoaletten, restaurangvagnen, sovkupéerna och de smala passagerna mellan vagnarna nyttjas förtjänstfullt.

Men tillbaka till ursprungsfrågan: kan en film vara för kort? Ja, en film kan vara för kort. Richard Fleischers The Narrow Margin är 71 minuter film noir i tågmiljö. Det är en film där allt går så fort att eftertanken och reflektionen aldrig får fäste. Förpackningen är så kompakt och berättandet så komprimerat att karaktärerna inte förmår utvecklas fullt ut. Det är en film som hade behövt minst 10-15 minuters karaktärsuppbyggnad för att verkligen engagera åskådaren optimalt. Men trots detta tidsmässiga handikapp är det en mycket stabil och spännande genrefilm. Betyg: 6.

DVD: The Deadly Affair (1966)

Någonstans långt inne i The Deadly Affair finns en smakfull kärna, en spionfilm av klassiskt snitt med vänner som byter sida och ett pussel som ska läggas. Tyvärr är det en del störande moment som måste trängas igenom för att man ska nå dit in. Först och främst handlar det om en irriterande grådaskig känsla över foto och miljöer. För det andra tvingas man genomlida ett fullständigt malplacerat jazzsoundtrack signerat Quincy Jones. Och för det tredje står Harriet Andersson för en häpnadsväckande kalkoninsats som överspelande nymfoman (!). Sammantaget är de här tre momenten väldigt distraherande.

Andersson spelar hustrun till Charles Dobbs (James Mason), en åldrad spion som använder sin livserfarenhet till att fatta de rätta besluten och avslöja brittiska regeringstjänstemän som säljer hemligheter österut. Här är det en misstänkt tjänstemans uppseendeväckande självmord som Dobbs genast anar kan vara mord. Undersökningen leder vidare mot en ganska spännande fortsättning och upplösning. Trots en del stjärnor, utöver Mason också Simone Signoret och Maximilian Schell, lyfter aldrig filmen. Nej, det är alldeles för många irriterande distraktionsmoment för att den ska bli riktigt sevärd. I det här fallet får man helt säkert ut mer av att läsa den litterära förlagan, John Le Carrés "Call For The Dead". Betyg: 5.

DVD: North by Northwest (1959)

North by Northwest (I sista minuten) är, vågar jag säga redan nu, en av de 10 bästa filmerna som någonsin gjorts. Det är en film som jag har sett många gånger och som har allt man kan förvänta sig av en underhållningsfilm. Egentligen är det ganska självklart att konstatera vad som är mästerligt och vad det är som gör att de allra flesta kan ta till sig filmen. Men för säkerhets skull tar vi väl det igen.

För den som gillar spektakulära scener finns gott och väl en handfull klassiska sådana. I det stora formatet finns fyllefärden ner för berget, flygplansattacken och avslutningen på Mount Rushmore. I det lilla formatet finns exempelvis hissäventyret, auktionsscenen och den inledande missförståndsscenen där hela grundintrigen etableras. Det är ett sant nöje att gå tillbaka till den här definitionen av ordet spektakulär i en tidsålder när det ofta exemplifieras med kostsamma explosioner och dator-
manipulerade akrobatnummer. Men less is more, som det brukar heta.

För den som gillar välskriven dialog är hela filmen en sinnenas njutning. Ernest Lehmans manus får fram människorna i karaktärerna och finurlig romantik blandas med högspänning på ett mycket sofistikerat vis. Särskilt imponerade är dialogen som utspelar sig på tåget. Den är vacker, vågad, rolig och intelligent – verbal perfektionism helt enkelt.

Men dialogen hade inte varit så framstående om det inte hade varit för en lysande trio: huvudrollsinnehavaren Cary Grant, hans antagonist James Mason och mitt emellan dem båda står prinsessan Eva Marie Saint och ler. De är som vattenmolekylen där herrarna är väteatomerna och damen syreatomen. Tillsammans utgör de en nödvändig enhet som hindrar filmen från uttorkning. Grant är charmen, Saint är utstrålningen och Mason vältaligheten i evighet, amen.

Slutligen får man inte glömma bort att nämna Bernard Herrmanns rakbladsvassa musik som lyfter fram den visuella visionen. Regissör Alfred Hitchock är i sitt esse, inte en bildruta är fel och publiken bjuds på flertalet genialiska bildlösningar i VistaVision. North by Northwest är högklassig filmunderhållning som håller måttet än idag. Se den, se om den och se om den igen. Ni kommer garanterat inte att bli besvikna! Betyg: 10.

Black Snake Moan (2006)

Black Snake Moan är en typiskt provocerande film som fått politiskt korrekta filmrecensenter att sparka bakut. Om man ser till marknadsföringen är det förståeligt. Filmaffischen – med en målmedveten, bredbent stående Sam Jackson hållandes i kedjan som förslavar en lättklädd Christina Ricci – kommer nog aldrig att tilltala smakdomarna. Även förhandsklippen har fokuserat på den tredjedel av filmen som innefattar själva fastkedjandet. Och på ett sätt går det att förstå marknadsförarna; man kan inte undgå att bli nyfiken på filmen efter att ha sett klippen.

I vilket fall så påminner vissa sågningar mig om Roger Eberts gamla talesätt: ”It’s not what a movie is about, but how it is about it.” Att automatiskt såga en film för dess innehåll är inte bara oprofessionellt, utan också fullkomligt fel. Låt oss ta en titt på vad det var som fick så många så arga så lätt.

Djupt in i den amerikanska södern berättas två historier. Den ena handlar om Ray (Ricci), en söt ung kvinna vars pojkvän (spelad av Justin Timberlake) tar värvning och lämnar henne. Innan avskedet utbyter de dock digitala värstingur, exakt synkroniserade att visa samma tid och med samma irriterande pipande alarm. Pojkvännens frånvaro sätter genast igång en kliande lust i Ray och den stillar hon med olika män, inklusive en stor svart kille. Men en dag råkar hon illa ut, blir misshandlad och lämnas döende på en ödslig grusväg ute på landet.

Den andra historien handlar om bonden/bluesartisten Lazarus (Jackson), en religiös hycklare som lika gärna går i kyrkan som han sitter i baren och super till. Fast innan var han en god kristen man med hustru och allt, men då hustrun ville skiljas väcktes grottmannen inom honom. När ex-hustruns nye man kommer för att säga farväl slår det slint i skallen på Lazarus, han blir våldsam och börjar rabbla bibelcitat. Morgonen efter hittar han en halvnaken tös på vägen utanför gården där han bor.

Både Ray och Lazarus är trasiga, konstiga och har tillfälliga psykiska problem. Hade vi befunnit oss i Sverige hade samhället ryckt in för att hjälpa. Men nu befinner vi oss i heta södern (Everything is hotter down south.) och där får man göra det själv. Lazarus räddar flickan, fixar hostmedicin och får samtidigt reda på att hon är en ”dålig” flicka, en slampa. Ray försöker genast bjuda ut sig åt honom och han tolkar det som att hon är besatt av djävulen och ger henne ett iskallt bad. När det inte verkar hjälpa tar han till mer extrema metoder…

Han kedjar fast henne i en lång kedja (så att hon kan röra sig fritt i huset) som han fäster vid ett element. Sedan försöker hon rymma och springa iväg, men kedjan stoppar henne och de har dragkamp och allt är väldigt väldigt bisarrt. Det går till och med så långt att han tar ut henne på promenad (i kedjan så klart) för att hennes ben ska få den rätta träningen. Man börjar nästan undra om han ska starta en nycirkus eller vad som egentligen är på gång. Lazarus pastor involveras och han får äran att predika bibelns kärleksbudskap för Ray. Ska de lyckas fostra henne och kommer Lazarus få ordning på sitt liv och bli botad från sin galenskap?

Black Snake Moan är en film som svettas blues i fuktig sommarvärme; soundtracket går i bluestakt och svänger fint. Storyn går däremot i olika takter (inklusive otakt) och karaktärerna förändras mycket utan att de egentligen inte genomgår någon trovärdig inre förändring. Det är tvära kast mellan känslolägena och stor vikt läggs vid att försöka förklara hur Ray kunde bli som hon blev. Den klassiska förklaringen dyker upp: sexuellt utnyttjande i barndomen i kombination med en mamma som tittade åt ett annat håll. Det är ett allvarligt tema som tyvärr inte riktigt passar in med filmens övriga attityd.

Överhuvudtaget är det filmens stora brist att ramberättelsen är så tillrättalagd med ett slut som inte passar filmen i övrigt. Behållningen hittar man dels i spelet mellan Ricci och Jackson, dels i de många provokationerna som utmanar våra föreställningar om svarta och vita. En äldre svart man spelar blues för en ung vit kvinna samtidigt som han nyss hållit henne fastkedjad under några dagar. Det är så nära renodlad absurdism man kan komma och i detta finns en stark tematisk laddning som verkar underhållande. Därför är det synd att regissör Craig Brewer fegar ur och styr in filmen på säker mark igen. Det som såg ut att bli en av årets märkligaste filmer visar sig vara en film i mängden. Och det är ett större problem än Christina Riccis vita trosor och korta avklippta överdel… Betyg: 4.

Nu kör jag igen!

Det har varit mycket nu. Tentaplugg, tenta och tentafestande. Sedan tryckande värme och kandidatmatcher i schack. Nu är värmen borta, schackmatcherna avslutade och tentaångesten har dunstat bort. Nu finns det inget som hindrar mig längre. Nu är det bara att köra!

Monday, June 4, 2007

Altman-temat får en vecka till

Förra veckans tema fortsätter in i nästa vecka. Det är tentatider som alla vet. Men snart är det sommarlov och mer tid till att skriva recensioner och se bra filmer. Det ser jag fram emot!

Sunday, June 3, 2007

Vem sätter snällast betyg?

Det här inlägget hör ihop med föregående dito och är också baserat på veckans filmpremiärer. Vilka medier sätter egentligen de snällaste betygen och vilka är hårdast? En trolig hypotes på förhand var att kvällstidningarna skulle sätta snälla betyg för att på så vis få synas i filmernas marknadsföring. Med samma resonemang kunde man i så fall kunna anta att de etablerade dagstidningarna (DN, SVD, Sydsvenskan och GP) skulle vara hårdare i sin bedömning.

Snittbetyg medier:

1. Aftonbladet (3,1)

2. SVD (3.1)

3. Metro & SVT Text (3,0)

4. Expressen (2,8)

5. DN (2,6)

6. GP (2,3)

7. Sydsvenskan (1,7)

Aftonbladet som etta var väntat, liksom placeringarna 5-7. Det är väl egentligen bara SVD som har hamnat fel om man ska se till förhandshypotesen. Sydsvenskan recenserade i och för sig bara tre filmer, men deras recensenter sätter ofta låga betyg (särskilt herr Tapper).

Snittbetyg: nya filmer

Av såväl nyfikenhet som intresse har jag granskat hur åtta olika medier betygsatt veckans filmpremiärer. Alla filmer har inte recenserats överallt, men det gick ändå att få fram spännande snittbetyg. Medierna var: Aftonbladet, DN, Expressen, GP, Metro, SVD, SVT Text och Sydsvenskan. Svenska Dagbladets betyg (6 steg) har räknats om till en skala som går till fem.

Veckans filmer ordnade efter snittbetyg (inom parentes):

1. Stilla liv av Zhang Ke Jia (4,0)

2. Death Proof av Quentin Tarantino (3,3)

3. Två fantastiska får av Hao Lui (3,0)

4. Cashback av Sean Ellis (2,8)

5. Black Snake Moan av Craig Brewer (2,3)

6. Mimzy av Robert Shaye (2,3)

7. Stomp the Yard av Sylvain White (1,9)

De två översta filmerna verkar vara hyfsat säkra kort om man känner för att gå på bio (och om man nu vill följa recensenternas genomsnittliga åsikt!).

Sagolandet