Filmens första förgrundsgestalt är Telly (Leo Fitzpatrick), en tonårskille som har HIV utan att själv veta om det. Han är omogen, otrevlig och skryter om alla sina erövringar på tjejfronten. Hans taktik består av att snacka sig till sex genom att vara snäll och gullig mot unga oskulder, helst tjejer som just har kommit i puberteten.
Han umgås mest med en nerdrogad nolla som heter Casper (Justin Pierce). De båda grabbarna tillhör en extrem skejtkultur där droger, våld och småbrottslighet hör till vardagens små nöjen. Återigen är det en bild som garanterat inte är representativ för alla skejtare, men som ändå har tillräckligt mycket realism i sig för att vara trovärdig.
Filmens andra förgrundsgestalt är Jennie (Chloë Sevigny). Hon är en av Tellys tidigare tjejer och han tog hennes oskuld. Nu hänger hon med en kompis för att göra ett HIV-test och till hennes stora förvåning är det positivt. Uppgiven och desperat ger hon sig ut på en tröstlös jakt efter Telly…
Det värsta som finns är folk som sänker en film på moraliska grunder. Alla vet att ungdomar har sex. Enstaka 12-13 åringar har sex. Flickor kan bli utnyttjade och i extremfall också smittas av olika sjukdomar. Det har hänt förr, även i trygga Sverige.
Filmen visar upp flera exempel på ett taskigt (och ibland kriminellt) beteende. Telly är en player som snackar till sig sex och det är omoraliskt handlat av honom. Men det går faktiskt att säga nej. Att tjejerna i filmen inte klarar av att sätta gränser är problematiskt, men det är inget som man kan uppröra sig över alltför mycket. Det tragiska är inte handlingarna i sig, utan det faktum att Telly har HIV och således riskerar att smitta alla sina erövringar.
Det är inte vad filmen handlar om som är det viktiga, utan hur den visar upp handlingen. Nittonårige Harmony Korine har skrivit ett manus som är fräscht med mycket välskriven dialog. I en mustig tidig sekvens korsklipps det mellan ett killgäng och ett tjejgäng som snackar sex. Båda grupperna är ganska fula i mun, men tjejernas snack tycks åtminstone ha en viss förankring i verkligheten medan killarna svävar i det blå.
Ett stort frågetecken vad gäller realismen är hur Jennie behandlas när hon får beskedet om att hon är smittad av en dödlig sjukdom. Jag var helt säker på att även ett land som USA hade ett smittskyddsansvar där en smittad måste uppge vilka personer han/hon haft sex med för att på så vis kunna spåra smittan och förhindra vidare spridning. Nu släpps hon bara ut på gatan och det känns mycket märkligt.
Annars märks det verklighetstrogna tydligast genom frånvaron av föräldraansvar. Ungdomar som hamnat på glid i samhället, oavsett om de är slackers, skejtare eller rejvare, har ofta föräldrar som brister i ansvaret. I Tellys fall finns en desillusionerad mamma där hemma som inte fattar ett jota av vad sonen håller på med.
Larry Clark har kritiserats för att frossa i bilder på halvnakna tonåringar och visst kan man förstå kritiken. Ibland får kameran ett eget liv, blir regissörens egna ögon, som stannar till och ser något i tunnelbanan eller spanar in benen på en tjej. Det är förmodligen den subjektiva känslan som lätt tolkas som något gubbsjukt. Ja, Clark tycker om att filma unga människor, men gör det filmen sämre? Nej.
Detta är en svår film att se, men den som orkar ta sig igenom allt elände kan konstatera att skådespelarprestationerna är utmärkta. Tre av skådespelarna visar särskilt stor talang och samtliga tre har lyckats utmärkt med sina efterföljande karriärer. De tre är Rosario Dawson som spelar en av Tellys erövringar, samt Fitzpatrick och Sevigny i huvudrollerna. Kids är långt ifrån något mästerverk, men det är en sevärd om än något deprimerande film som skakar om och får en att reagera, känna, tänka. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment