Metropolis är inte bara en naiv men själfull framtidsfantasi utan också en ekonomisk mastodontfilm innan begreppet fanns i var filmkunnigs hjärna. Fritz Lang regisserade en film som i dagens penningvärde hade kostat hisnande 1,4 miljarder kronor. Många slantar gick åt till att betala statister, 37 000 inalles, varav 25 000 män, 11 000 kvinnor, 1 100 skalliga män, 750 barn, 100 mörkhyade personer och 25 asiater.
Jag såg den restaurerade kopian och kvaliteten på den är makalös. Det finns dock ett stort problem: ungefär en fjärdedel av filmen saknas. Det har man försökt lösa genom textskyltar som berättar den uteblivna handlingen, ett grepp som förvisso tätar vissa hål, men som samtidigt bidrar till filmens sömnighet. Ta vilken bra film som helst, gör av med en fjärdedel av innehållet och lägg in lite text här och där. Nej, det blir förmodligen inte så bra som det kunde ha varit.
Filmen handlar om ett framtidssamhälle där två klasser delar på ansvaret. Ovan jord finns tänkarna som planerar och förkovrar sig i kultur, underhållning och andra intellektuella aktiviteter. Under jord finns de förslavade arbetarna som driver stora maskiner som får samhällets hjul att snurra. Handlingen spetsas till när en man från den rika sidan vågar sig på ett besök ner i underjorden. Kan han vara den saknade länken mellan händer och hjärna?
Metropolis har en ganska basal dramaturgi där gott ställs mot ont och där handlingen kompliceras av ett klassiskt förväxlingsmotiv. Skådespeleriet är mestadels överspel där uppspärrade ögon (som för övrigt är rejält sminkade på såväl de manliga som de kvinnliga karaktärerna) och en allt annat än avspänd mimik hör till vanligheterna. I nutid skulle ett sådant spel få alla kritiker att rynka på näsan, men nu är detta inte en ny film och därför har alla överseende med dylika brister.
Grundproblemet är annars att man inte engageras av huvudpersonernas situation. De verkar tillhöra någon annan mänsklighet än den man är van vid och visst, kanske var manusförfattarna Lang och Thea von Harbou (även roman) ute efter att visa upp en ny sorts människa. Dessvärre präglas händelseförloppet av en saktfärdighet som är segare än kola. Bortsett från sista halvtimmen är det nästan en total brist på spänning, vilket är väldigt synd.
Metropolis räddas helt och hållet av specialeffekter, design och en allmän påhittighet som gäller allt från fotografi till klippning. Många av nutidens science fiction-filmer lånar stora delar av sin visuella idé härifrån och den detaljintresserade kan kolla efter sådana ting och pricka av dem i sin checklista. Störst inflytande har förmodligen designen av roboten haft, men även exteriörernas utseende har kopierats och inspirerat andra filmskapare än idag.
Om man ska plocka ett stildrag som etsar sig fast i skallen långt efter filmvisningen så är det bildspråket. Behandlingen av ljus och skugga ansluter filmen till den samtida tyska expressionismen, medan andra mer abstrakta bilder flörtar med Dali och den likaledes samtida surrealismen.
Metropolis anses vara ett av de stora mästerverken inom filmen och återigen håller jag inte alls med. Redan i sig anser jag stumfilmen vara en ofullständig variation av vanlig film. Om nu stumfilmer är så fantastiskt bra, varför gör inte fler regissörer stumfilmer idag? Och kom inte och säg att det beror på publiken. Det finns så många regissörer som gör film för sin egen skull och dessa borde väl göra stumfilm om nu dessa filmer är så lysande som alla kritiker gör gällande?
Nej, det gör de inte. Stumfilmen är ett minne från en annan tid och självfallet är det viktigt att bevara den filmhistoria som varje räddat äldre verk kan ge oss. Men bara för den sakens skull behöver man inte ge gamla stumfilmer överbetyg av nostalgiska skäl. Metropolis är bra, men inte mer än så. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment