DVD: Some Like It Hot (1959)

Män i kvinnokläder lockar många. Den här recensionen kommer att få många sökträffar från människor som letar efter bilder på män i kvinnokläder. Heterosexuella män i kvinnokläder är ett kul inslag för de allra flesta och i Hollywoods värld kan man mycket väl skratta åt Robin Williams som tant eller åt Jack Lemmon och Tony Curtis som bastanta medlemmar i en damorkester. Det är gränsöverskridande utan att passera gränsen; allt är tryggt och säkert och ingen behöver känna sig provocerad.

Billy Wilders klassiska Some Like It Hot (I hetaste laget) handlar om två musiker, Joe (Curtis) och Jerry (Lemmon), som hamnar i onåd hos några av Chicagos värsta mafiosos efter att ha råkat bevittna en avrättning. Deras framtid i staden är hotad, ja hela deras existens är på väg att ryckas bort. I maffians hårdkokta värld är ett levande vittne ett dåligt vittne. Den som råkar se lite för mycket får betala ett högt pris för att ha varit på fel plats vid fel tillfälle.

Maffian vill skicka Joe och Jerry till de sälla jaktmarkerna. Hur löser man en sådan kris? Jo, det hela är egentligen ganska simpelt. Man tar på sig kvinnokläder, lösbröst, peruk och några välspacklade lager smink. Sedan anmäler man sig till två lediga platser i en ambulerande damorkester på väg till soliga Florida. Joe blir Josephine och Jerry blir Daphne. Intrigen tätnar när båda fattar intresse för den yppiga blondinen Sugar Kane Kowalczyk (Marilyn Monroe), orkesterns frontfigur (sång och ukulele). Kommer någon av dem lyckas vinna hennes hjärta och kan de båda männen i kvinnokläder verkligen klara sig undan maffian?

Curtis och Lemmon imponerar med en orimligt bra tajming och en förmåga att gå in och ut ur sina olika roller på ett mycket roligt sätt. De ser inte direkt ut som kvinnor och de låter inte heller som kvinnor, men det fungerar mycket bra ändå. Deras relativa brist på kvinnlighet blir ytterligare en dimension i humorn. Som när Sugar berömmer Daphne för hennes breda axlar och platta bröst, eller när en excentrisk miljonär blir betuttad i samma persons muskulösa vader.

Monroe är lysande, lyhörd, lustfylld och typecastad. Rollen är absolut begränsad och könsstereotyp, särskilt om man ser på den med nutidens könsmedvetna blick, men inom begränsningarna gör hon underverk med det lilla hon har att jobba med. Vi bryr oss om hennes karaktär och vi förförs av hennes oerhörda scennärvaro och legendariska sexighet. Den som inte blir pirrig när Marilyn sjunger ”Aa-ah-um! Boop-boop-a-doop!” måste vara känslomässigt djupfryst. Hennes klänningar är också av det vågade slaget, även med dagens mått mätt, och det är lätt att förstå hennes ikonisering och status som världens sexsymbol nummer ett.

Billy Wilder var per definition ingen konstnär. Han sökte inte de svåraste konstnärligaste vägarna som regissör och skrev inte de mest komplicerade manuskripten. Nej, han var en äkta hantverkare som blev så bra på det han gjorde att han med rätta kunde kallas en av filmens stora mästare. Some Like It Hot har inga överflödiga klipp, inga ogenomtänkta bildlösningar, inget som stör eller provocerar. Därigenom var Wilder en mycket traditionell regissör, en som förvaltade arvet efter stilisten Frank Capra, en efterkrigstidens Martin Scorsese med en lägstanivå som var högre än många andra regissörers högstanivå.

Wilder visade genom sin karriär att han behärskar thrillern, dramat och här komedin. Some Like It Hot är fylld av förförisk förväxlingshumor och skojigheter en masse, men samtidigt finns där också några längre sjok av skrattbefriad uppbyggnad, scener som inte är lika fenomenala som resten av filmen. En komedi som är två timmar måste fyllas med 30 minuter fler skämt än en normallång skrattfilm och det lyckas inte riktigt här. Som helhet är det ändå en komisk milstolpe och en film som absolut måste ses, om inte annat för Curtis, Lemmons och en underbar Marilyn Monroes skull. Betyg: 8.