DVD: Secretary (2002)

Secretary har en intrig som bygger på sadomasochism, ett ämne som misshandlats rejält genom filmhistorien. Därför är det imponerande att Steven Shainberg lyckas lotsa åskådarna helskinnade genom en smiskandets dramatik. Roger Ebert beskriver det klockrent: ”Eftersom s/m involverar poser som är absorberade för utövarna, men absurda för de som tittar på, brukar vi fnissa vid fel tillfällen. Här är en film där vi fnissar vid rätt tillfällen.” Så sant som det är sagt.

När filmen börjar släpps Lee (Maggie Gyllenhaal) ut från ett mentalsjukhus där hon varit inlagd en längre tid. Hon börjar på en sekreterarutbildning, men det är uppenbart att hon inte mår bra. När ångesten tränger sig på plockar hon fram en liten ask med redskap för att så säkert som möjligt kunna skära små hål i sin kropp. Hon är ung, trasig, dejtar en loser (Jeremy Davies) och vill bli sekreterare.

Lee hamnar på en utrotningshotad skrivmaskinskurs och klarar sig utmärkt. Snart är hon redo för att kasta sig ut på arbetsmarknaden. En annons för ett sekreterarjobb hos en mindre advokatbyrå lockar henne och självklart får hon jobb där. Advokaten (James Spader) visar sig vara en underlig person och snart hamnar hon i olika rollspelsliknande situationer. Hon fascineras av lekarna och blir kär i en man som inte tycks vilja ha henne. Kommer kärleken någonsin att besvaras, eller ska det hela stanna vid ett diskret kollegialt smiskande?

Filmen fungerar förvånansvärt bra och mycket beror på personkemin mellan Spader och Gyllenhaal. Hon är så där oemotståndligt vardagssöt som bara hon kan vara och han är gåtfullt cool. Kanske är advokaten lite för mystisk och oförklarlig för att kunna fungera som trovärdig karaktär, men på något vis köper man hans något avvikande attityd till mänskligheten.

Advokatbyrån är en våt dröm för kontorsfetischister. Överallt finns tidlösa markörer för kontorsarbete. Hålslagare, rödpennor, makuleringsapparater, en skrivmaskin av äldre modell (inte en dator så långt ögat kan nå), färgglada mappar i tiotal, brevsprättare, tippextuber och en gammaldags militärgrön telefon utgör tillsammans en stor prick över ett designens i. Rummen är dessutom målade i subtila versioner av grönt, rött, beige och brunt, vilket ger en ombonad känsla. Det är varmt, stilfullt och modernt – man vill åka dit och bara vandra omkring en stund.

Betyget sänks av ett slut som inte lever upp till det som Erin Cressida Wilsons manus ditintills byggt upp. Det är ett slut som känns som en kompromiss och ett onödigt tillrättaläggande. Nu får man acceptera att det inte kan göras ogjort och istället njuta av Spader och Gyllenhaals fina spel. Secretary beskriver hur en trasig människa läker på ett oväntat sätt och upprättar samtidigt sadomasochismens förstörda filmrykte. Betyg: 7.