Gradiva (2006)

Den sista scenen i Gradiva (C'est Gradiva qui vous appelle) lider mot sitt slut och olika intryck är på väg att sorteras till ett omdöme i mitt huvud. Det är ett negativt omdöme baserat på skarpt kritiska observationer. Jag sitter på femte raden till höger i Kinos stora salong och filmen är på väg att ta slut.

Då plötsligt stiger sakta ett rynkigt huvud upp över sidoräcket intill mig. En lärd mans tärda ansikte kikar försiktigt fram och ögnar duken en kort stund. Det är Alain Robbe-Grillet, filmens 85-årige regissör, som smugit in i salongen. Det väntar nämligen en frågestund efteråt och hans blick får mig än idag att rysa en smula.

Filmen handlar om en medelålders vit man som likt Stourley Kracklite i The Belly of an Architect anländer till en främmande kultur för att utföra framstående kulturarbete. Han heter John Locke (James Wilby) och namnet får väl antas vara en filosofisk antydning, samtidigt som man även kan misstänka att det är en avlägsen yngre kusin till Antonionis David Locke i Yrke: reporter.

Locke lockas in i en orientalisk värld där dröm och verklighet flyter samman. Han möter en blind man som inte är blind, en taxi som inte är en taxi och ett spöke av en kvinna från det förflutna. Dessutom vet alla han möter vem han är, medan han själv får famla i ovisshet om de andra identiteter.

Tematiskt upprepas scener, motiv och namn från både Eden and After och Den odödliga. Naturligtvis är kvinnorna antigen gudinnor eller förslavade offer och regissörens tidigare fascination för rep, kedjor och piskor har här förstärkts av ytterligare en brutalitetsnivå: den skärande kniven.

Nu kan man kanske försvara filmskaparen genom att säga att det bara är fantasi, att man inte säkert kan veta om det är meningen att vara på riktigt eller inte, men fakta kvarstår: det är kvinnorna i filmen som utsätts för olika former av obehagligt våld och det är ingen slump.

Herr Locke bor tillsammans med en undergiven hushållerska som mer än gärna klär av sig för honom och vars favoritreplik är ”Oui, monsieur”. Hon spelas av Dany Verissimo som fick sitt genombrott som vanlig skådespelerska i Banlieue 13. Dessförinnan hade hon en karriär som porrskådis, något som kanske förklarar de frekvent förekommande exponeringarna av hennes kropp.

Vad är då meningen med filmen? Varför ska man vilja veta hur det går för John Locke? Svaret är att det vet jag inte. Jag förstår inte riktigt Robbe-Grillets tankar och jag lockas inte heller av hans berättande. Gradiva är en gubbsjuk orientalisk fantasi där spekulativ nakenhet och fördomsfulla skildringar av arabiska manliga könsstereotyper bildar en hycklande allians av olustighet och komik. Visst är det snyggt, emellanåt, men enbart yta räcker sällan för en god filmupplevelse. Betyg: 3.