C.R.A.Z.Y. (2005)

Jean-Marc Vallées C.R.A.Z.Y. är publikfrieri på hög nivå. Varje händelse i filmen är designad för att kunna påverka publiken i största möjliga omfattning och den har blivit en succé hemma i Kanada och på filmfestivaler runt om i världen (den vann bl.a. publikpriset på Göteborgs filmfestival 2006). Framgången är fullt förståelig då det är svårt att värja sig mot spontaniteten, humorn och det varma dramatiska innehållet.

Tillvägagångssättet består i att slå ut åskådarnas försvarsmekanismer, att rubba balansen och göra skillnad. Detta sker främst genom musiken som utgör filmens turboladdade motor. Ljudbilden är magiskt musikalisk. Några gånger är det väntade val (Sympathy for the Devil, White Rabbit och Space Oddity) medan det andra gånger blir lite mer vågat (Charles Aznavour möter The Cure). Mest hörs dock Patsy Cline och filmens inofficiella ledmotiv är hennes version av Willy Nelsons tillbakalutade Crazy.

Handlingen tar sin början på julaftonskvällen 1960 hemma hos familjen Beaulieu i Québec. Mamma Laurianne (Danielle Proulx) har en stor rund mage och tre bröder har dagen efter fått en lillebror. I och med att lille Zac föds på samma dag som Jesus får han under resten av livet finna sig i att bli jämförd med kristendomens förgrundsgestalt.

Vi hoppar några år framåt i tiden och får följa den yngste pojken Beaulieu från sex till åtta års ålder och allt vad den tiden har att erbjuda. Den unge Zac finner fiendskapen med sin pappa och ett nära förhållande med sin mamma. Han är inte som alla andra pojkar och vill helst av allt leka med dockor, något som hans trångsynta far inte gillar. På nätterna kissar han på sig och på dagarna får han i uppdrag att tänka på folk som har skadat sig eller är sjuka. Han anses nämligen ha fått övernaturliga gåvor.

Nytt hopp framåt. Zac är 15, supersnygg och liksom alla andra tonåringar osäker på sin identitet. Vilken roll ska han ha i livet? Vad ska han göra av de känslor han känner för killar? C.R.A.Z.Y. handlar om att bli vuxen och samtidigt att komma överens med den egna sexualiteten. Men filmen handlar också om en maktkamp mellan en pappa som inte tolererar homosexualitet och en son som samlar mod för att konfrontera honom men aldrig riktigt vågar ta steget. Kan Zac finna sig själv och samtidigt behålla kontakten med sin pappa?

När en film utspelar sig mellan 1960 och 1980 uppstår ett gottebord för designers och scenografer. Det finns så många val att göra och här görs nästan alla dessa val rätt. Det är tidstypiskt mode och inredningar som fungerar. I kombination med den myckna musiken kan man aldrig gissa fel om vilket årtionde det handlar om.

Dessutom lyckas skådespelarna bra med att skildra åldrandets processer. Oftast sker detta med hjälp av subtila förändringar i sminkningen samt mer drastiska förändringar i klädstil och hårmode. Kvar finns ändå några procent att gestalta och dessa procent sköter skådespelarna med bravur. Marc-André Grondin i rollen som den äldre Zac är Kanadas svar på Jared Leto och Michel Côté lyckas integrera humor i sin tolkning av pappan. Vidare är det intressant att notera att regissören gett en roll åt sin egen son, Émile Vallée, och att sonen lyckas över förväntan som den unge Zac.

Bröderna är däremot större besvikelser som karaktärer. För enkelhetens skull har manusförfattarna valt att göra en bror till rebell och drogkonsument, en annan till sportgalning med svällande överkropp och en tredje till läspojke med glasögon. Lägg till det en mamma vars främsta egenskap är en godhjärtad kristendom och en pappa som definieras lika mycket genom sin homofobi som genom sin sångglädje. Det hela är lite för uppenbart och således blir det väl tunt på sidokaraktärsfronten.

Ibland brukar man prata om raka berättelser som är berättade utan krusiduller. C.R.A.Z.Y. är dessa filmers direkta motsats. Här är krusidullerna – utsvängningarna, snirklarna, drömmarna, tankehoppen – det centrala, navet kring vilket allt annat snurrar. Därigenom blir filmen försiktigt experimentell med påtaglig Tom Tykwer-känsla över regin. Det är tekniskt skickligt, men inte nödvändigtvis det mest effektiva sättet att berätta.

De publikfriande inslagen i berättandet yttrar sig som scener eller händelser som alltid tycks gå ett, två eller tre steg för långt. Filmen innehåller ett par Jesusliknelser för mycket och det zoomas alltför ofta in på den korsfästa frälsaren på väggen. Vidare inkluderas några övertydliga, övernaturliga och framförallt överflödiga tankeöverföringar och det röks på i parti och minut. Det är som om någon elitatlet skulle få för sig att hoppa tresteg istället för längdhopp; det ser bra ut, men vederbörande landar någonstans i ingenstans, en bit bortanför längdhoppsgropen, och det är inte skönt kan jag lova.

Att C.R.A.Z.Y. är Zacs film förstår man direkt genom att det är hans berättarröst som ger oss insikter om situationer och händelseförlopp. Men trots det blir jag aldrig riktigt klok på vem han är. När Zac söker sin identitet tycks det vara den fysiska homosexualiteten han eftersöker. Var finns kärleken? Var finns det innerliga, det innersta, det äkta? Känslorna försvinner bort bland alla minnen och anekdoter. Barndomens längtansfyllda blick mot flickornas docklek äts upp av puberteten och en vilja att vara häftig. Kvar finns en genuint underhållande men också något ytlig beskrivning av en ung mans allt annat än raka väg till vuxenheten. Betyg: 7.