Bloggen avslutad

Som den trogne läsaren säkert redan noterat har det varit sparsamt med uppdateringar den sista tiden. Brist på tid och inspiration har varit starkt bidragande orsaker till att den här bloggen nu inte längre kommer att uppdateras. 248 skrivna recensioner på ett halvår räcker ändå gott.

Nu drar undertecknad vidare till nya projekt.

Häng med du också till Dream-a-Dreamland!

DVD: My Name is Nobody (1973)

My Name is Nobody är en humoristisk bagatell som utforskar westernhjältens situation med en stor portion kärlek. När filmen börjar är den största hjälten Jack Beauregard (Henry Fonda) och hans största beundrare en ung man (Terence Hill) med det lite avvikande namnet Nobody. Jack är veteranen med fler dödsoffer på sitt samvete än han kan komma ihåg; Nobody är uppkomlingen som vill ta hans plats. När nu Jack ska gå i pension har Nobody en genialisk plan för hur han ska kunna bli den störste hjälten någonsin. Frågan är bara om han lyckas få Jack med på noterna…

Berättelsen försöker emellanåt röra sig åt det episka hållet, men det storslagna sköljs bort av ett nytt sorts innehåll där fysisk humor och ordvitsar mixas med bikaraktärer som både ser ut och talar på ett minst sagt annorlunda sätt. Typiskt är att det på en kyrkogård finns en gravsten märkt Sam Peckinpah, "ett fint namn för en Navahoindian". Vidare är båda hjältarna fullständigt överlägsna sina motståndare, ett faktum som resulterar i många skratt. De kan skjuta fyra skott genom en hatt utan att göra fler än tre hål. Pricksäkerheten är övernaturlig, men helt i linje med filmen i övrigt.

Sergio Leones spirituella ande vakar över filmen. Det är hans idé som blivit manus som sedan blivit film och han har uppenbart bidragit till regisserandet även om det är Tonino Valeriis namn som står i historieböckerna. Leones metodiskt noggranna sätt att långsamt bygga upp en scen kan man inte komma ifrån. Bilderna får tala, översiktsbilder växlar med närbilder och varje scen lotsas fram mot ett mindre crescendo. Det enda som inte är Leone är all slapstickhumor där man snarare tagit intryck av den då mycket inflytelserika asiatiska kampsportsfilmen.

Terrence Hill, eller Mario Girotti som han hette när han föddes, gör sin Nobody till en blåögd spjuver med ett leende som hämtat från en tandblekningskampanj. Hans ögon fullkomligt svämmar över av glimtar och hans rörelsemönster förkroppsligar en serietidningsgestalt. Detta blir en kontrast till Henry Fondas veteran som både har en röst och ett allvar som erinrar oss om en äldre tid.

Just det där allvaret hade förmodligen inte behövts och nu finns det där till ingen nytta. För är det något som den här filmen aldrig kommer att kunna bli så är det allvarlig. Förvisso är det snyggt med klacksparkar, men här går det ofta överstyr och spelarna klackar och dribblar i alla lägen. De glömmer nästan bort att ett bra passningsspel alltid överträffar summan av de individuella delikatesserna…

För att få upp My Name is Nobody till en sjua och medföljande rekommendation behövs något utöver det vanliga och tungan på vågen blir som så många gånger förr Ennio Morricone, superkompositören från Rom. Hans påhittighet är obegränsad och hans kreativa lekfullhet firar stora triumfer i en ekvilibristisk ljudfantasi som spinner vidare på den uppdaterade ljudbild som dök upp i 1971 års A Fistful of Dynamite. Den italienska westernfilmen har förmodligen aldrig låtit bättre än så här.
Betyg: 7.

DVD: Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask (1972)

Woody Allen-filmen har idag blivit ett begrepp. Filmteoretiska tyckare i dagspressen använder ofta Allenjämförelser för att få fram en poäng om hur nutida filmer berättas. Hans sätt att skriva, agera i och regissera film har blivit patenterat. Det handlar antingen om ett drama med komiska inslag eller en komedi med dramatiska infall. Woody Allen-filmen blev ett begrepp i och med 1977 års succé Annie Hall och två år senare kom Manhattan och gjorde alla saliga. Vad dagens filmtyckare i regel glömmer bort är alla de tidiga filmer som Allen gjorde innan han mognade och blev kulturelitens neurotiska älskling.

Ett av dessa tidiga alster är Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask från 1972. Filmen, baserad på David Reubens bok med samma namn, försöker göra humor av (avvikande) sexualitet och det lyckas stundtals. Ämnet angrips dock med en vuxen tramsighet som är betydligt mer osympatisk än den barnsliga tramsigheten. Ur tramset ska de ihållande skratten födas är det tänkt, men så blir det inte riktigt.

Sju pikanta frågor ger sju allt annat än uppriktiga svar gjorda som sju absurda episoder där Woody själv medverkar i ett par stycken. Ett exempel är frågan om huruvida afrodisiaka fungerar, vilket ger en historisk betraktelse där Hamlet blandas med slapstick och Woodys egen ståuppkomik (han spelar en hovnarr i spandexbyxor). Den bästa episoden handlar om den kvinnliga orgasmen med Allen som Fabrizio, en italiensk playboy med långt hår, yviga polisonger och svarta solglasögon. Rent spontant hade det varit spännande att få se den nutida Allen försöka sig på en sådan karaktär istället för den neurotiska gubben som blivit hans paradroll på senare år.

Italienepisoden är bäst av flera skäl. För det första lyckas regissören kombinera innehåll med form då han mycket medvetet gjort fotot i Antonionis anda. Rummet blir geometri och karaktärerna omsluts och stängs in på tidstypiskt italienskt vis. För det andra talar alla italienska, vilket i kombination med mode och frisyrer blir helt optimalt ur humorsynpunkt. Slutligen, för det tredje, lyckas Allen driva med mansrollen på ett sätt som övriga episoder inte riktigt förmår matcha.

Överlag blir manuset väldigt mycket manus och texten fastnar några gånger mellan publik och skådespelare. Detta ger en mycket ojämn kvalitet på spelet och en humor som känns ganska daterad. Episodformatet gör att karaktärerna aldrig klarar av att ta sig ur sina ytliga tvångströjor. Innehållet blir endast betraktande, aldrig djupt eller insiktsfullt. Visst är det tokigt, galet och ibland riktigt roligt, men känslan av att det hade kunnat göras så mycket bättre dröjer sig kvar långt efteråt. Betyg: 5.

DVD: Mr. Brooks (2007)

Seriemördare säljer bra och seriemördande säljer ännu bättre. Bruce A. Evans Mr. Brooks utnyttjar smart den nygamla trenden och introducerar ännu en postmodern mördare, en man som hade kunnat ha en videodagbok på nätet där han resonerar med sig själv om sina gärningar. Märk väl att filmen inte handlar om just det. Han råkar bara passa in på den profilen.

Kevin Costner är Mr. Brooks, företagsledare och ägare till en förpackningsfirma samtidigt som han är en kärleksfull far till vuxen dotter (Danielle Panabaker) och mjuk make till vacker hustru (Marg Helgenberger). Men han är också psykiskt sjuk och beroende av att mörda. En annan del av hans personlighet, spelad av William Hurt, uppmuntrar hans drifter, manar på och peppar. Egentligen vill Brooks lägga av med mördandet, men är man väl beroende av något är det svårt att sluta. Han försöker med besök hos Anonyma Alkoholister, men den inre rösten är för stark och han ger sig ut på fler uppdrag.

Sjukdomsinsikten är en av filmens många paradoxer. (En idiotisk genetisk vinkling är en annan.) En psykiskt sjuk person har i regel inte någon sjukdomsinsikt, men här måste ett sådant faktum ignoreras. Mr. Brooks är en film som hamnar i ”tänk om”-facket. Tänk om man skulle göra en film om en seriemördare som är beroende av mördandet, men som också försöker sluta. Underhållningsfilmen som tankeexperiment är inte helt fel tänkt.

Det finns en Dexterdoft och Dexterkänsla över manusets ambivalens kring huvudpersonens moral. Mr. Brooks trampar dels iväg på välkända vandringsleder för Hollywoodskapade seriemördare, dels promenerar han ut i det okända och gör något oväntat. Här finns ett samband till tv-kritikernas nyss nämnda gunstling. Mr. Brooks sätt att betrakta sig själv, sin omgivning och sina i grunden onda handlingar påminner om Dexters modus operandi – minus det goda syftet.

Grundstoryn är simpel men kittlande. Huvudpersonen utför ett dubbelmord, men gör ett misstag och blir fotograferad av offrens spionerande granne, Mr. Smith (Dane Cook), som sedan idkar utpressning. Men istället för en lösensumma begär han att få följa med Brooks på ett nytt mord. Både mästare och rekryt planerar att ta den andres liv samtidigt som polisen, under ledning av kriminalpolis Tracy Atwood (Demi Moore), börjar komma dem på spåren…

Filmen har en svullen, ömmande akilleshäl: manusförfattarna (Evans och Raynold Gideon) gör det stora misstaget att vilja vara för smarta. Ett helt gäng sidohandlingar introduceras och handlingen kompliceras i onödan. De vill göra filmen till ett stort pussel när ett litet hade fungerat mycket bättre. När fler och fler karaktärer ska sammanfogas genom olika orsakssamband ökar också risken för att åskådaren ska falla ner i någon logisk fallucka. Särskilt fokuseringen på Atwoods privatliv känns märklig, även om den fyller en funktion så som filmen utvecklar sig.

Trots de berättartekniska krumbukterna och flera onödiga orimligheter lyckas Evans få till en skön nervig känsla och en spänning som håller intresset vid liv in i det sista. John Lindleys foto hittar en passande färgskala och Ramin Djawadis musik får mig ånyo att associera till Dexter. Ur produktionssynpunkt behöver filmen verkligen inte skämmas för något. Det är på manusnivå som de största bristerna finns.

Mr. Brooks kommer förmodligen att bli mest ihågkommen som Kevin Costners återkomst som habil skådespelare efter några års kvalitetstorka. Här samarbetar han förträffligt med en skicklig William Hurt och visar upp nyanser som lovar gott inför framtiden. Han spelar ju egentligen tre roller. Mannen med de tre ansiktena: familjefadern, yrkesmannen och seriemördaren. I filmens mest fascinerande scener finns de där på samma gång. En för alla, alla för en. Betyg: 6.

DVD: Pretty in Pink (1986)

Manusförfattaren John Hughes vet hur man fångar en tidsepoks rätta stämning genom välskriven dialog och lite annorlunda karaktärsbeskrivningar. Handlingen i Pretty in Pink är i vanlig ordning förlagd till High School och tiden är 1980-tal och den där sista terminen på gymnasiet. Låt oss ta en titt på de viktigaste karaktärerna och deras inbördes relationer.

Hon som är söt i rosa är Andie (Molly Ringwald), en cool tjej som går sina egna vägar och har en bra relation till sin tankspridde pappa (Harry Dean Stanton). Hennes bästa kompis är Iona (Harry Dean Stanton), en trettioårig primadonna (det tog nästan hela filmen innan jag fattade att hon inte var jämngammal). Ytterligare en i outsidergänget är Duckie (Jon Cryer) och han är väldigt kär i Andie men för bra kompis med henne för att det ska kunna bli något av det hela.

De som är utanför är utanför och inte med i några prestigesammanhang. För att vara inne ska man i vanlig ordning vara sportkille eller cheerleadertjej. Blane (Andrew McCarthy) är av det rätta sportvirket och blir föremål för Andies förälskelse. Snart börjar han motvilligt att upptäcka att även en annorlunda tjej kan vara nog så spännande. Detta gillas inte av hans kompis Steff (James Spader), en dumdryg rikemansslyngel med giftig tunga och rufsig lugg.

Andie har blivit kär i en kille från den rika sidan av staden och bor själv i ett fattigt kvarter. Samtidigt vill Duckie ha Andie, men vågar inte ta steget. Blane lockas av den rödhåriga flickans charm, men vet inte vad han vill och pressas hårt av konventioner och grupptryck. När skolavslutningen och den obligatoriska skolbalen närmar sig är det ännu ovisst hur dramat kommer att sluta…

Molly Ringwald har blivit två år äldre sedan Sixteen Candles, men har bevarat sin ungdomligt fotogeniska utstrålning. Hon är allvarligare här, mer eftertänksam och inte lika benägen att försöka sig på några galna tokerier. Genom filmen har jag dock väldigt svårt att släppa tanken på hur fula en del av hennes kläder är. Andie ska ju vara den där tjejen som är så självständig att hon syr sina egna kläder, symbolen för att hon vågar gå sin egen väg. Den känslan lyckas filmen visserligen förmedla, men rutinerade kostymdesignern Marilyn Vance får ändå underkänt för sitt arbete.

Skådespelarinsatserna är desto bättre. Stanton är sevärd som arbetslös änkeman och Spaders överklasspåg görs med den konstruktiva arrogans som senare gett honom viss kultstatus. Vidare hittar Cryer, numera ett välbekant ansikte i tv-serien Two and a Half Men, ett barnsligt, trånande uttryck som Duckie medan jag inte riktigt tycker att Andrew McCarthy har den karisma som en drömprins bör ha. Hans utseende är tyvärr lite för vanligt för att man ska vara helt nöjd.

Pretty in Pink är Howard Deutch regidebut och han gör sitt jobb utan att vara sig glänsa eller förlora kontrollen. Det är säkert, proffsigt och förnuftigt med enkla bildlösningar och ett osexigt bildspråk. Själva intrigen har - tack vare John Hughes skrivtalang - blivit en rätt så trevlig resa mot den förväntade upplösningen. Romantik, vänskap och utanförskap är huvudteman i en film som man redan på förhand vet hur den ska sluta. Tack vare några talangfulla skådespelare hamnar förutsägbarheten tillfälligt i skymundan, vilket garanterar en ganska mysig filmupplevelse. Betyg: 6.

DVD: The Young One (1960)

För de allra flesta filmälskare är Luis Buñuel känd som den store surrealisten. Filmer som Borgarklassens diskreta charm, Begärets dunkla mål och Dagfjärilen anses vara stora klassiker och överhuvudtaget är hans mest kända filmer gjorda i Europa.

Men Buñuel tillbringade också en stor del av både sitt liv och sin karriär i Mexiko. Det spanska inbördeskriget tvingade honom till USA och Hollywood. 1946 gick sedan flyttlasset söderut till en blomstrande mexikansk filmindustri och 1960 kom ett av hans mest bortglömda storverk, The Young One.

Filmen är en av endast ett fåtal Buñuelfilmer på engelska och manuset är baserat på en story av Peter Matthiessen. Handlingen kretsar kring ett fåtal personer på en ö i det djupt rasistiska amerikanska södern. En svart jazzmusiker, Traver (Bernie Hamilton), anländer dit i en liten motorbåt. Han är trött, svettig, hungrig och - får vi veta genom en tillbakablick - på flykt undan rättvisan såsom misstänkt för våldtäkt på en vit kvinna. En misstanke som på den tiden var synonymt med döden om du var svart.

På ön bor den rasistiska skogvaktaren Miller (Zachary Scott) tillsammans med Evalyn (Key Meersman), en trettonårig flicka vars morfar och tillika förmyndare just har dött. När Miller tar båten in till staden för att göra affärer passar Traver på att undersöka ön, upptäcker huset och blir bekant med Evalyn. Han ger henne 20 dollar för lite mat, ett skjutvapen och andra förnödenheter. När Miller kommer tillbaka och får syn på sedeln tolkar hans egna begär situationen på fel sätt. Han ger sig ut på jakt efter den svarte inkräktaren, skjuter ett hål i hans båt och fångar in honom. Ett intrikat triangeldrama där maktförhållandena växlar kan ta sin början…

The Young One blev ingen succé när den kom ut. Varken kritik eller publik hade överseende med det moraliskt dubbelbottnade och laddade i teman som incest och rasism. Skildringen av den unga flickan var vågad och hon framställdes något ambivalent, både som offer och som en sensuell och stark flicka. Visserligen var det sexuella inte uttalat, men bara att antyda något så förbjudet retade säkert gallfeber på en hel del puritaner.

Buñuel lyckas bygga upp en tät stämning genom att begränsa händelserna till ön. Många utomhusscener spelades in på plats utanför Acapulco, medan resten av scenerna spelades in i Churubusco Studios i Mexico City. Den täta vegetationen görs ständigt närvarande genom ett flertal kameraåkningar i sidled. Vilda djur, tama djur och en biodling får plats i berättelsen och i en tidig scen ges vi dessutom en spektakulär närbild på en krabba som spetsas av en vrålhungrig Traver.

Det Buñueltypiskt drömlika finns i en scen där jazzmusikern plockar fram sitt instrument och spelar en hypnotisk melodi som genljuder genom natten. Fast filmens styrka är annars dramatiken och spelet mellan huvudpersonerna. Nyckelpersonen Miller slits mellan sina olika drifter. Han borde vara en person man hatar, men regissören lyckas få oss att överväga hans situation, att ge honom en andra moralisk chans. Exakt hur den känslosvängningen går till vet jag inte, men att The Young One är en mycket bra film är desto mer uppenbart. Betyg: 8.

DVD: Turistas (2006)

Idén är bra, om än inte ny. Alla känner någon som känner någon som har åkt jorden runt med en ryggsäck på ryggen. Upplevelsen är så pass kulturellt etablerad att en rysare som utnyttjar fenomenet borde kunna ha stora förutsättningar att få fäste i den breda massan. Att den inte riktigt lyckades med det beror dels på att filmen inte är tillräckligt bra, dels att den inte är tillräckligt obehaglig i jämförelse med en tortyrrulle som Hostel.

I Hostel var det Östeuropa som var spelplatsen. I John Stockwells Turistas är det Brasilien som besöks och den brasilianska landsbygdsbefolkningen som får utgöra måltavla för manusförfattarens föga innovativa fördomar.

Vi har sex unga människor som alla är ute på ”den stora resan”. Det är sex ytliga, västerländska karaktärer fördelade på tre tjejer och tre killar. Samtliga är mycket välskapta: tjejerna slanka, söta och långbenta; killarna präktiga, muskulösa och gängliga. Några är mer sympatiska än andra, vilket ger vissa ledtrådar om eventuell överlevnadsfrekvens.

Efter en bussolycka lockas de unga människorna till en okänd strand, ett veritabelt paradis. Ett telefonsamtal rings. En ond man svarar och får besked om att det nu finns lämpliga offer. En festkväll i paradiset förbyts mot en mardröm när de vaknar. Alla människor är borta, deras bagage och identitetshandlingar har blivit stulna och någon ska försöka locka in dem i en fruktansvärd fälla…

I en timme är Turistas bra. Många scener är skrämmande och regissör Stockwell har bra koll på sitt hantverk. Specialeffekterna, fotot och musiken ger en visuellt behaglig färd in i djungeln. Det finns även några undervattensscener som är tekniskt briljanta. Att behöva simma en lång sträcka genom okänt vatten upplevs garanterat som olustigt av de allra flesta.

Sista halvtimmen är dock väldigt händelserik och den stora massan av händelser förmår inte regissören reda ut för sin publik. Klippningen förvandlas till ett kaostekniskt laboratorium där man plötsligt inte vet vem som jagar vem eller varför. Överblicken försvinner och utan den blir ganska mycket meningslöst.

Dessutom infinner sig flera konstigheter i berättandet. Det blir ett par underliga sammanträffanden för mycket och karaktärerna kan inte låta bli att fatta några riktigt idiotiska beslut som leder fram till spännande men onödigt arrangerade situationer. Och när det sker börjar man plötsligt haka upp sig på diverse logiska luckor och plötsligt har filmen rasat två steg på betygsskalan. Turistas är okej underhållning för en sen kväll med gänget, men risken är stor att den bleknar vid sidan om andra, mer brutala filmer i genren. Betyg: 4.

Koyaanisquatsi (1982)

koy.aa.nis.qat.si (Hopi) [n] 1. crazy life 2. life out of balance 3. life disintegrating 4. life in turmoil 5. a way of life that calls for another way of living.

Svävande molnmassor klipps ihop med mäktiga svallvågor och branta vattenfall. Kameran rör sig längs med stolta klippformationer och flyter fram över kopparfärgade bergväggar. Solens ljus och molnens skuggor rör sig över landskapet. Den stora hotande fabriken blir en bakgrundskuliss till familjeidyllen på stranden.

Regissören Godfrey Reggio har med hjälp av filmfotografen Ron Fricke gjort en av filmhistoriens märkligaste filmer. I Koyaanisqatsi finns inga karaktärer och ingen dialog. Istället utgörs innehållet av en rad scener som binds samman av en övergripande tematik om människan/naturen/civilisationen. Det mesta är gjort i antingen slow-motion eller fast-motion. Några få bilder presenteras i normal hastighet.

Ljudbilden består av en komposition av tonsättaren Philip Glass. Körer och synthar påminner understundom om Jean-Michel Jarres glädjespridande. Ljudbilden upplevs därför till en början som aningen konstlad, men ganska snart sätter den sig, får fäste, slår rot. Effektljuden är ytterst få. Glass får hela ljudbilden till sitt förfogande och förvaltar det ansvaret på bästa sätt.

Under en mycket lång sekvens fokuserar Reggio på staden. Bilar och människor visas upp i snabbspolad gestaltning. Greppet gör att hela den komplexa bilden av vårt samhälle såsom uppbyggt av individer smulas samman visuellt. De unika enheterna förs samman till en flock, ett folk, en böljande massa.

Trafiken ter sig löjlig. Människan tycks befinna sig på ett löpande band, på väg till eller från sitt arbete. Hon verkar vara fast i ett system som håller kvar henne och inte spottar ut henne förrän hon blivit gammal, sjuk eller kraftlös. De femfiliga motorvägarna med sina vindlande av- och påfarter kapslar in arbetstagaren och dennes bil. Kritiken mot det strikt bilburna samhället finns där, men även samhällen med mycket kollektivtrafik får uppleva trafikinfarkter.

Koyaanisquatsi är en lika vacker som grafisk upplevelse. Det finns en enorm skönhet i att se en stor havsvåg röra sig i slow-motion och det grafiska finns överallt omkring oss. Upplevelsen av att se ett reningsverk eller ett stort industrikomplex från ovan är storslagen. Ibland infinner sig en Sim City-känsla. Åskådaren har just byggt färdigt sin stad och trycker på en knapp för att se den leva. Vårt framstående samhällsbygge kan te sig skrattretande i höghastighetsperspektiv. Likt myror pinnar vi på med våra sysslor, vårt konsumerande och våra banala fritidsintressen.

Körerna skanderar koyaanisquatsi och vad uttrycket betyder står i inledningen av recensionen. Budskapet, om att det är fel att gräva i jorden och att exploatera densamma, är både sympatiskt och problematiskt. Sympatiskt i den bemärkelsen att många kan ställa upp på beskrivningen av jorden som exploaterad till överdrift; problematisk eftersom utan en viss exploatering eller utvinning av råvaror hade de tekniska fundament som det moderna samhället vilar på aldrig blivit till.

Tolkningarna av innehållet kan skifta, men efter att ha sett filmen har man åtminstone en åsikt. Tankar om jorden, naturen, människan och civilisationen bubblar fram. På ett plan möts ekologi och ekonomi, på ett annat biologi och filosofi. Skönhetsupplevelsen har en intellektuell spegel och det är denna spegel som gör filmen så sevärd. Det borde vara en mänsklig rättighet att någon gång få stanna upp och studera den värld vi lever i. Koyaanisquatsi, som kom redan 1982, ger oss den möjligheten. Betyg: 8.

DVD: Chopping Mall (1986)

När man ska se skräckfilmer från 1980-talet är det mer regel än undantag att man blir besviken. Lyckas en film med sina effekter är det garanterat problem med manus och vice versa. Chopping Mall (1986) är därför en positiv överraskning och då menar jag inte bara den torra ordleken i titeln. Som film gör den inget revolutionerande någonstans, men den lyckas på något sätt minimera skadan hos samtliga innehållselement.

Handlingen är en variation på ett klassiskt skräcktema, men istället för att stänga in några ungdomar i en avlägsen stuga vid en pittoresk sjö är de fast i ett köpcentrum. Åtta ungdomar, fyra tjejer och fyra killar, festar loss i en möbelaffär där mjuka soffor och elastiska madrasser utgör perfekta hångelhörnor för unga människor.

Faran för dem är inte någon maskförsedd mördare med psykopatiskt ondskefulla drag och inte heller någon inom gruppen som i hemlighet spelar de andra ett spratt. Nej, faran är ett bevakningssystem som nyligen installerats där tre robotar skyddar affärerna från nattliga inbrott. Systemet sägs tidigt vara helt säkert, men ett blixtnedslag senare är ungdomarna i dödlig fara…

Regissören Jim Wynorski vet om genrens förutsägbarhet (vad ska egentligen hända med en majoritet av ungdomarna?) och regisserar därför med tydliga blinkningar och referenser till andra skräckfilmer. Det makabra innehållet är tydligtvis gjort både för att skrämmas och att roa: låg budget, exploaterande inslag och en del splatter. Musiken är åttabitars Nintendoglädje som lyser upp en humor som både är frivillig (absurditeten i situationen) och ofrivillig (robotarna skjuter blåa och rosa laserskott).

Chopping Mall har också en försvarstaktisk dimension. Hur hade man själv agerat om man var instängd i ett köpcentrum tillsammans med tre hyperfarliga mördarrobotar? Varje rätt fattat strategiskt beslut är ett bra beslut och varje dåligt beslut är ett steg närmare döden. Överhuvudtaget har filmen en någorlunda övertygande psykologi.

Robotdesignen är gemytlig och plåtbestarna har exempelvis utrustats med larvfötter och blinkande lampor som uttrycker aggressivitet. Filmens charm ligger i motsatsförhållandet mellan de sexdrömmande ungdomarna och de omutliga säkerhetsrobotarna. Någonstans inuti den konflikten finns en manifesterad, skämtsam men ändå relevant, kritik mot ett framtida övervakningssamhälle. Det är inte illa pinkat för en skräckfilm från 1986. Betyg: 5.

DVD: Diner (1982)

Diner är en film som jag inbillar mig att alla fyrtioåriga Hollywoodregissörer hade velat göra om de hade varit 40 år gamla 1982. Barry Levinson var 40 år gammal 1982 och därför var det han som fick göra filmen om hur det var att vara ung 1959. Nostalgin är ständigt närvarande och det fungerar säkert jättebra om man är med på det, men om man hamnar lite utanför hela grejen med stora bilar och hamburgerhaket i berättelsens centrum kan man tyvärr inte ta sig in igen.

Filmens tagline sammanfattar riktningen: Suddenly, life was more than french fries, gravy and girls. Vi har ett gäng kompisar. Fem grabbar som alltid har hållit ihop. Fem grabbar som vuxit upp tillsammans och som nu hamnat i universitetsåldern. De står där i vägskälet mellan ungdom och vuxenliv och tvekar inför att ta steget snett framåt uppåt. De vill egentligen inte bli vuxna, men olika händelser tvingar in dem i fållan.

Alla har de någon form av problem som utvecklas till handlingstrådar i filmen. Kevin Bacons Timothy har alkoholproblem och Mickey Rourkes Boogie har klantat sig med en pengaskuld. De andras problem rör relationer. En är redan gift och har problem med sitt äktenskap. En annan ska gifta sig och är osäker på hur han ska klara av bröllopet. En tredje har gjort en tjej med barn och måste övertyga henne om att behålla det. Fem killar, fem problem, en film.

Första halvan är pratig. Killarna samlas på sitt favoritställe, Diner, och snackar brudar och bärs. Andra halvan är mer händelsestyrd. Problemen ska ju helst få sin lösning. Det är välgjort, välskrivet, välspelat och välmenat, men ändå fattas något. 1950-talet lyfter aldrig trots en massa svängig musik, coola kläder och frisyrer som är epokmässigt korrekta. Diner känns hela tiden som en lättviktig kopia av American Graffiti .

Rourkes roll är intressant. Han spelar en charmör som kan få vilken kvinna som helst på fall genom verbala smekningar. Dessutom är han snygg att titta på. Det tidiga åttiotalet var hans utseendemässiga höjdpunkt i karriären. Tyvärr blir hans karaktär till sist en otrolig kvinnojagande smurf, något som illustreras av en scen där han kommer ridande i morgonsolens motljus för att ragga upp en tjej han spanat in några scener tidigare. Då är Bacon betydligt mer trovärdig och dessutom alltid delaktig i filmens bästa scener. Kevin Bacon, legenden, mannen som aldrig åldras.

Barry Levinson är och har alltid varit ett fullblodsproffs inom sin profession. Han kan sitt hantverk och regisserar alltid med trygga marginaler. Här blir det dock lite för säkert; marginalerna är för stora och det skrivna materialet något ojämnt. Han var regissören som var 40 år 1982 och som därför fick göra Diner. Det råkar också vara den sista seriösa filmen som Steve Guttenberg gjorde innan han blev poliskolefierad. Alltid något. Betyg: 5.