Woody Allen-filmen har idag blivit ett begrepp. Filmteoretiska tyckare i dagspressen använder ofta Allenjämförelser för att få fram en poäng om hur nutida filmer berättas. Hans sätt att skriva, agera i och regissera film har blivit patenterat. Det handlar antingen om ett drama med komiska inslag eller en komedi med dramatiska infall. Woody Allen-filmen blev ett begrepp i och med 1977 års succé Annie Hall och två år senare kom Manhattan och gjorde alla saliga. Vad dagens filmtyckare i regel glömmer bort är alla de tidiga filmer som Allen gjorde innan han mognade och blev kulturelitens neurotiska älskling.
Ett av dessa tidiga alster är Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask från 1972. Filmen, baserad på David Reubens bok med samma namn, försöker göra humor av (avvikande) sexualitet och det lyckas stundtals. Ämnet angrips dock med en vuxen tramsighet som är betydligt mer osympatisk än den barnsliga tramsigheten. Ur tramset ska de ihållande skratten födas är det tänkt, men så blir det inte riktigt.
Sju pikanta frågor ger sju allt annat än uppriktiga svar gjorda som sju absurda episoder där Woody själv medverkar i ett par stycken. Ett exempel är frågan om huruvida afrodisiaka fungerar, vilket ger en historisk betraktelse där Hamlet blandas med slapstick och Woodys egen ståuppkomik (han spelar en hovnarr i spandexbyxor). Den bästa episoden handlar om den kvinnliga orgasmen med Allen som Fabrizio, en italiensk playboy med långt hår, yviga polisonger och svarta solglasögon. Rent spontant hade det varit spännande att få se den nutida Allen försöka sig på en sådan karaktär istället för den neurotiska gubben som blivit hans paradroll på senare år.
Italienepisoden är bäst av flera skäl. För det första lyckas regissören kombinera innehåll med form då han mycket medvetet gjort fotot i Antonionis anda. Rummet blir geometri och karaktärerna omsluts och stängs in på tidstypiskt italienskt vis. För det andra talar alla italienska, vilket i kombination med mode och frisyrer blir helt optimalt ur humorsynpunkt. Slutligen, för det tredje, lyckas Allen driva med mansrollen på ett sätt som övriga episoder inte riktigt förmår matcha.
Överlag blir manuset väldigt mycket manus och texten fastnar några gånger mellan publik och skådespelare. Detta ger en mycket ojämn kvalitet på spelet och en humor som känns ganska daterad. Episodformatet gör att karaktärerna aldrig klarar av att ta sig ur sina ytliga tvångströjor. Innehållet blir endast betraktande, aldrig djupt eller insiktsfullt. Visst är det tokigt, galet och ibland riktigt roligt, men känslan av att det hade kunnat göras så mycket bättre dröjer sig kvar långt efteråt. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment