The Bourne Identity, löst baserad på Robert Ludlums roman, tar sin början ute på Medelhavet. En italiensk fiskebåt plockar upp en skottskadad man (Damon) ur vattnet. Mannen vet inte vem han är eller vad som har hänt honom, men via en liten lampa som opererats in i höften på honom kan han läsa ett kontonummer och namnet på en bank i Zürich. Han sticker såsmåningom dit och i bankfacket hittar han en massa pengar, ett vapen och spår som leder till Paris.
Han får emellertid inte mycket tid till eftertanke eftersom han plötsligt jagas av en insatsstyrka. Mannen tar hjälp av en främmande kvinna, Marie (Franka Potente), och tillsammans tar de sig till Paris i hennes skruttbil. Han vet nu att han är Jason Bourne, och han vet var han bor, men mycket jobb återstår innan han vet vem som försöker mörda honom och vem han egentligen är. Både han och Marie befinner sig nu i livsfara...
Hela hjältens åkomma med minnesförlusten är förvisso en gimmick, men som sådan är den nästintill oslagbar. Man känner sig lyckligt lottad över att ha fått träda in i Jason Bournes psyke, att få uppleva hans känslor och dela hans smärta över att inte kunna minnas vem han var och vad han jobbade med.
Samtidigt är det oerhört fascinerande att få vara med om ögonblicken när han så sakteliga upptäcker att han är mycket bra på ganska mycket. Han lär sig med tiden att han kan prata flera språk flytande, behärskar kampsport och skjutvapen och har en enastående förmåga att läsa av situationer och människor. Bourne är en snudd på övernaturlig hjälte och det är helt i sin ordning. Ett visst mått av överdrifter är nödvändigt för att etablera honom som en stark filmisk gestalt.
Jag har tidigare beskrivit Matt Damon som det säkraste kortet bland Hollywoods manliga skådespelarelit. Han är killen som ytterst sällan gör en dålig prestation och som alltid tar sitt yrke på största allvar. Med tanke på den beryktade stabiliteten är det uppfriskande att få se en betydligt mer osäker Damon sakta växa in i sin roll. Han erövrar sin karaktär och blir ett med Jason Bourne.
Det är ju något av en kliché att superhjälten måste träffa en tjej och att det sedan alltid uppstår känslor mellan dem. Franka Potente, som inte är någon av mina favoritskådespelare, gör därför ett godtagbart jobb i en något otacksam roll. Chris Cooper är i vanlig ordning säker som pressad spionboss och Brian Cox, Clive Owen och Julia Stiles glänser i små men nödvändiga biroller.
Doug Liman (Swingers, Go) har regisserat en maxad mainstreamfilm som väver samman spänning och spektakulär action genom ett perfekt avvägt tempo. Pulseringen är monumental och gör The Bourne Identity till ett bra träningspass. Hårt jobb följs av viloperioder och högt tempo lugnas ner i väntan på nästa explosiva kick. John Powells bombastiska musik understryker, förstärker och oroar. Våldsutbrotten är filmens toppar och stunderna däremellan är tillräckligt engagerande för att man ska bli oerhört underhållen. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment