Svävande molnmassor klipps ihop med mäktiga svallvågor och branta vattenfall. Kameran rör sig längs med stolta klippformationer och flyter fram över kopparfärgade bergväggar. Solens ljus och molnens skuggor rör sig över landskapet. Den stora hotande fabriken blir en bakgrundskuliss till familjeidyllen på stranden.
Regissören Godfrey Reggio har med hjälp av filmfotografen Ron Fricke gjort en av filmhistoriens märkligaste filmer. I Koyaanisqatsi finns inga karaktärer och ingen dialog. Istället utgörs innehållet av en rad scener som binds samman av en övergripande tematik om människan/naturen/civilisationen. Det mesta är gjort i antingen slow-motion eller fast-motion. Några få bilder presenteras i normal hastighet.
Ljudbilden består av en komposition av tonsättaren Philip Glass. Körer och synthar påminner understundom om Jean-Michel Jarres glädjespridande. Ljudbilden upplevs därför till en början som aningen konstlad, men ganska snart sätter den sig, får fäste, slår rot. Effektljuden är ytterst få. Glass får hela ljudbilden till sitt förfogande och förvaltar det ansvaret på bästa sätt.
Under en mycket lång sekvens fokuserar Reggio på staden. Bilar och människor visas upp i snabbspolad gestaltning. Greppet gör att hela den komplexa bilden av vårt samhälle såsom uppbyggt av individer smulas samman visuellt. De unika enheterna förs samman till en flock, ett folk, en böljande massa.
Trafiken ter sig löjlig. Människan tycks befinna sig på ett löpande band, på väg till eller från sitt arbete. Hon verkar vara fast i ett system som håller kvar henne och inte spottar ut henne förrän hon blivit gammal, sjuk eller kraftlös. De femfiliga motorvägarna med sina vindlande av- och påfarter kapslar in arbetstagaren och dennes bil. Kritiken mot det strikt bilburna samhället finns där, men även samhällen med mycket kollektivtrafik får uppleva trafikinfarkter.
Koyaanisquatsi är en lika vacker som grafisk upplevelse. Det finns en enorm skönhet i att se en stor havsvåg röra sig i slow-motion och det grafiska finns överallt omkring oss. Upplevelsen av att se ett reningsverk eller ett stort industrikomplex från ovan är storslagen. Ibland infinner sig en Sim City-känsla. Åskådaren har just byggt färdigt sin stad och trycker på en knapp för att se den leva. Vårt framstående samhällsbygge kan te sig skrattretande i höghastighetsperspektiv. Likt myror pinnar vi på med våra sysslor, vårt konsumerande och våra banala fritidsintressen.
Körerna skanderar koyaanisquatsi och vad uttrycket betyder står i inledningen av recensionen. Budskapet, om att det är fel att gräva i jorden och att exploatera densamma, är både sympatiskt och problematiskt. Sympatiskt i den bemärkelsen att många kan ställa upp på beskrivningen av jorden som exploaterad till överdrift; problematisk eftersom utan en viss exploatering eller utvinning av råvaror hade de tekniska fundament som det moderna samhället vilar på aldrig blivit till.
Tolkningarna av innehållet kan skifta, men efter att ha sett filmen har man åtminstone en åsikt. Tankar om jorden, naturen, människan och civilisationen bubblar fram. På ett plan möts ekologi och ekonomi, på ett annat biologi och filosofi. Skönhetsupplevelsen har en intellektuell spegel och det är denna spegel som gör filmen så sevärd. Det borde vara en mänsklig rättighet att någon gång få stanna upp och studera den värld vi lever i. Koyaanisquatsi, som kom redan 1982, ger oss den möjligheten. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment