Filmen börjar med att en inföding beväpnad med blåsrör och kobragiftsspetsade pilar skjuter ner några män i New York. Han blir dock överkörd av en lastbil, men polisen hittar bilder och en kort filmsekvens på honom. Spåren leder till Diana Morris (Paola Senatore) en ung kvinna som är med i en farlig sekt och som nu rapporteras vara försvunnen på Nya Guinea.
Polisen kallar in lillasystern Sheila (Janet Ågren), arvtagerska till en sydstatsmagnat, som genast åker dit för att försöka spåra upp sin försvunna släkting. Väl på plats stöter hon ihop med en amerikansk tuffing, Mark (Robert Kerman). Han är desertör från Vietnamkriget och tjänar nu pengar på en blodig variant av armbrytning. Men när Sheila öppnar plånboken för honom blir han genast intresserad av att hjälpa till.
Den farliga sekten har etablerat sig mitt i en del av naturen där farliga köttätande kannibaler behärskar omgivningarna och således effektivt förhindrar alla rymningsförsök. Mark och Sheila ger sig ut på en minst sagt händelserik djungelexpedition. Kommer de att överleva, hitta systern och få med sig henne hem igen?
Med lite mindre sensationslystna producenter hade det här kunnat bli en slags äventyrsfilm i stil med Romancing the Stone eller The Jewel of the Nile. Vi hade kunnat skratta åt Michael Douglas och Kathleen Turners oförmåga att hålla sams och vi hade tagit oss igenom deras strapatser med ett leende på läpparna.
Nu är det långt ifrån någon idyllisk tillvaro som skildras. Eaten Alive! är ökänd. Den är förmodligen inte den värsta kannibalfilmen som gjorts, men den har en hel del grafiskt våld, inklusive autentiska bilder av djur som äter djur och människor som skär i levande djur. Specialeffekterna är medelbra, men de räcker till för att man ska känna sig obehaglig till mods när någon vilde börjar knapra på ett smalben.
Censuren i diverse länder satte höga åldersgränser och filmen förbjöds ibland helt och hållet, vilket givetvis bara ökade allmänhetens sug efter en kick. En film som förbjuds av censuren har redan en given kultstatus att se fram emot. Liksom publiken till nutidens Hostel och Saw hade dåtidens åskådare en fascination för det förbjudna och det groteska. Man ville testa sina gränser och helt enkelt se om man klarade av att ta sig igenom äcklet.
Beskrivningen av de köttätande infödingarna kommer aldrig att vinna några priser i mångkulturens namn. Även om filmens djungelscener är inspelade på Sri Lanka kan man inte låta bli att tycka lite synd om Nya Guinea som framställs som ganska efterblivet. Vilket land i världen skulle acceptera att det sprang omkring kannibaler som käkade upp alla turister och äventyrare som vågade sig in i skogens djup?
Nåväl, det är väl knappast meningen att en sådan här film ska leva högt på sin trovärdighet, men jag stör mig på designen av infödingarna. Perukerna halkar gradvis ur sina positioner och den skräckinjagande massan reduceras slutligen till actionklichéer som kommer springande en och en. En kittlande tanke är hur obehaglig Eaten Alive! hade blivit om den hade gjorts idag. Realism kan vara nog så skrämmande i sådana här sammanhang…
Att filmen fungerar beror på att det finns tre element av fara hela tiden. Vi har de vilda djuren, ormarna och krokodilerna, som vaktar i träd och i flodens grumliga djup. Vi har den galne sektledaren som byggt upp sitt minisamhälle mitt i djungeln och som skapat en armé beväpnad med kobragift. Och till sist har vi de skogstokiga kannibalerna som alltid tycks vara sugna på ett skrovmål.
Den finns därför en ständigt närvarande spänning och såväl repliker som skådespeleri är på en acceptabel nivå. Ågren och Kerman är den sortens skådespelare som aldrig kommer att vinna några stora priser, men som har hittat sitt fack och regelbundet spelar med i diverse B-filmer. Även regissör Lenzi får fram det som han vill ha fram. Publiken ska testas, äcklas, roas och bli rejält skrämd. Resultatet är en helt okej, men mycket sjuk film.
Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment