Lynch har som få andra filmkreatörer lyckats skapa en egen filmisk stil som innebär ett ambivalent förhållande till det traditionella sättet att berätta en historia. Inskott av surrealism är mer regel än undantag. Det är konstigt och abstrakt och ofta underbart, men för att kunna bryta mot reglerna måste man också känna till dem. I The Elephant Man använder sig regissören av ett rakt och mycket konventionellt berättande. Det här är filmen där han för första gången visade att han behärskar det traditionella filmskapandet.
Elefantmannen är den sanna men friserade berättelsen om John Merrick (John Hurt), en man med en ovanlig sjukdom som ger missbildningar och abnorma utväxter på framförallt huvud och rygg. Han lever under den viktorianska tiden i England i utkanten av ett uttalat klassamhälle. Istället för att få vård ägs Merrick av en skrupelfri man som tjänar sitt levebröd på att visa upp honom som cirkusattraktion.
Vid en sådan uppvisning närvarar Dr. Fredrick Taves (Anthony Hopkins) och han blir djupt påverkad av det han får se. Det är uppenbart att den missbildade tilltalar både det humanitära och det vetenskapliga inom honom och Taves betalar såsmåningom ägaren för att kunna ta Merrick till sjukhuset för undersökning, skydd och forskning. En dag görs en förbluffande upptäckt som förändrar Merricks liv...
Genom hela filmen använder Lynch ett cirkustema av flyktig musik som påverkar hur man upplever filmen. Merrick visas upp i vetenskapens namn och exploateras för sitt deformerade utseendes skull. Taves verkar inte särskilt medveten om det etiskt tveksamma i hans agerande och överhuvudtaget är hans karaktär skriven som mer aningslös vetenskapsman än medkännande människa.
Under första halvtimmen visas elefantmannen inte alls i bild. Han göms i skuggor eller skymtar som en silhuett genom en tygduk. Fokus ligger i mycket högre grad på de personer som ser honom. Deras förfärade ansiktsuttryck väcker vårat intresse. Nyfikenheten stiger för varje minut och det ligger en stark spänning i den här uppbyggnaden. Publiken förvandlas till voyeurer. Vi vill se mannen och hans svullnader och vi vill se honom nu!
John Hurt gör en rörande insats i titelrollen och visar hur viktigt det är med nyanserat skådespeleri även när skicklig protesdesign har förändrat en karaktärs utseende helt och hållet. Det är stört omöjligt att undgå att påverkas av de starka känslor som integrerats i hans livssituation. Även Hopkins är bra, men det är ovant att se honom så ung och så oförskämt snygg. När hans stora publika genombrott kom 1991 (The Silence of the Lambs) var han 54 år gammal. Elva år tidigare var han således bara 43.
En kuriositet i sammanhanget är att filmens fotograf, Freddie Francis, även fotograferade Dune och The Straight Story, vilket innebär att han lyckats agera filmfotograf på de tre mest normala Lynchfilmerna. Detta är säkerligen ingen slump. En regissör vet betydelsen av en viss fotografs tekniska kunnande och i The Elephant Man ger detta kunnande en klassisk svartvit bild där mycket fokus har lagts på att få till en perfekt ljussättning.
Mitt i det konventionella berättandet och ett persongalleri befolkat av en hel del träiga sidokaraktärer lyckas David Lynch ge filmen några stänk av sitt konstnärliga vigvatten. Merricks abstrakta drömmar ger ledtrådar om en förlorad barndom och de suggestiva cirkusmiljöerna visar upp en mytisk värld fylld av missbildningar och abnormiteter. Återkommande bildmotiv är rökmoln och bolmande skorstenar och sjukhuset skildras som en pumpande, frustande maskin.
The Elephant Man är mer än bara ett vanligt drama. Den har en spännande början, ett något sämre mittenparti och slutligen en lika exceptionell som emotionell avslutning. Fotot, Hurt och Hopkins är tre oumbärliga nyckelingredienser i en mycket välsmakande anrättning tillagad av en kock som för en gångs skull höll sig inom de traditionella ramarna. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment