Tornatore vill berätta en stor berättelse. Han vill ge oss sin bild av ett nytt Europa där prostituerade från öst importeras i stora mängder till vårt rika väst. Irena (Kseniya Rappoport) har ett mörkt förflutet som prostituerad, vilket vi inledningsvis får veta genom tillbakablickande bilder på nakna kvinnor i en ond hallicks fångenskap. Nu är hon på jakt efter någon eller något. Exakt vad berättas inte, men det är underförstått att hon bär på en tragisk hemlighet. Hennes mål tycks vara att nästla sig in som barnflicka i en juvelarfamilj och för att nå sitt mål är hon beredd att ta till extrema metoder…
I normala fall är jag full av beundran när Ennio Morricones namn nämns. Här är det dock något som har gått riktigt snett. Musiken är det nog inget fel på egentligen. Det är hur den används som är ett mysterium. Ljudspåret styr såväl känslor som spänning med en förbluffande förutsägbarhet. Några sekunder innan det ska vara spännande dundrar Tornatore på med Morricones Bernard Herrmann-stråkar och när det är känslor inblandade hade man kunnat vara blind och ändå hängt med i dramaturgins luftakrobatik. Musiken är vacker, finstämd, onödigt uppskruvad volymmässigt och används genomgående på fel sätt. Detta beror enbart på regissörens förkärlek för det emotiva.
En bit in i Dold identitet börjar jag fundera på om Tornatore medvetet försöker parodiera en mainstreamthriller i stil med Sleeping with the Enemy. Manuset är taffligt och historien har många hål där trovärdigheten snabbt läcker ut. Ett exempel: Irena jobbar som barnflicka och har upptäckt ett kassaskåp i tvättstugan. Hon går iväg från matbordet för att fixa ett litet läckage från tvättmaskinen. Men, givetvis, måste hon försöka sig på att undersöka kassaskåpet just då. Hon har all tid i världen att göra det under den tid som hon är ensam i lägenheten, men hon måste göra det precis när hon kan bli påkommen. Således får vi se en korsklippning mellan bister kvinna som med stadiga steg går mott tvättstugan och en Irena som febrilt fumlar med att stänga igen och sopa undan spåren efter sig. Var det någon som sa kliché?
Ett annat problem är att det är snudd på omöjligt att sympatisera med huvudpersonens situation. När man inte exakt vet vad det är som hon söker, blir alla hennes övertramp och hennes uppenbara psykiska störning en stor vägg som aldrig kan passeras. Det spelar sedan ingen roll hur mycket de än försöker förklara snedstegen med huvudpersonens tragiska bakgrund; det är kvinnan där och då som vi ska ta ställning till och hon är mycket obehaglig.
Dold identitet innehåller ett fruktansvärt spekulativt våld, bland annat mot ett barn och många scener med nakenhet som är totalt omotiverade. Att regissören gillar nakna kvinnokroppar kan man, med tanke på hans ålder, förstå, men barnmisshandeln känns bara obegriplig.
Nu kan det låta som om filmen är en flopp och det är den förvisso, men den är inte helt genomusel. Ljusglimtar förekommer i form av tidigare nämnda vackra foto och ett förstklassigt skådespeleri. Utan dessa två komponenter hade det förmodligen blivit en bedrövlig filmupplevelse. Nu höjer sig filmen något under andra halvan och den klättrar därmed precis upp över gränsen för godkänt. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment