Filmstudion: Marie Antoinette (2006)

Sofia Coppolas Marie Antoinette, baserad på Antonia Frasers bok, lämnar ingen helt oberörd. Många har förfasats över att filmen inte tar ställning mot regenten Marie Antoinette, att den varken dömer eller fördömer, medan andra har tråkats ut av filmens påstådda brist på handling eller tagit illa upp av all konsumtions-
hysteri. Men det finns även en grupp som har tagit filmen till sina hjärtan. Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert gav den högsta betyg och i Sverige fick den exempelvis en fyra i DN (”kompromisslös och ganska underbar”) och betyget fem av sex i SVD (”en menuett i rocktakt”). Älska eller hata, det är frågan.

Filmen tar sin början i Österrike där en fjortonårig blåblodig flicka utnyttjas som ett politiskt redskap för att stärka banden med Frankrike. Marie Antoinette (Kirsten Dunst) gifts bort och via en stel gränsceremoni hamnar hon i ett helt nytt land i en främmande kultur och med ett stort krav på sina axlar: att producera en avkomma! Detta är dock lättare sagt än gjort, då den likaledes unge prinsen (Jason Schwartzman) inte verkar särskilt intresserad av dylika aktiviteter.

Parallellt med den centrala handlingstråden tar filmen upp många aspekter på det sociala området; intriger, konsumtion, kläder, långtråkiga middagar, sömniga kyrkobesök, fester, meningslösa rutiner och den stora ensamheten i att vara omgiven av så många människor och ändå inte riktigt ha någon nära vän. Det torde inte finnas någon som skulle vilja vara fjorton år och i praktiken förlora all sin personliga frihet.

Marie Antoinette är en film som reformerar det traditionella kostymdramat genom en sanslös flört med nutiden. En del består av konsumtionshysterin där den stackars rika flickan köper sig lycka i form av kläder, flärdfulla frisyrer och skor i massor. En annan del är modet som är väldigt samtida för att vara dåtida (och därav Sofia Coppolas piedestalplacering i modetidningar över hela världen). Vidare används musiken på sedvanligt Coppolavis. Det är poppigt värre och allt anakronistiskt innehåll får sin kulmen på en maskeradbal där de festande dansar loss till nutida musik. På film är som vanligt allt tillåtet och man måste bara beundra filmskaparens mod. Till syvende och sist är ju ändå historiska filmer en slags spegling av samtiden.

Marie Antoinette är Sofia Coppolas tredje långfilm och redan har hon funnit ett sätt att berätta, en patenterad visuell stil, som man kan förknippa med henne. Det är en stil som innebär ett mjukt flyt i bildberättandet och en välutvecklad känsla för bildkomposition, ofta i samverkan med bakgrundsmusiken. Hon har även en unik förmåga att skildra människor som festar (jämför med Lost in Translation), även om detta i hög grad kan bero på dialog och klippning.

Kirsten Dunst är barnstjärnan som växte upp och blev vuxenstjärna och som här visar att hon har talang så det räcker till och blir över. Särskilt imponerande är hur hon med en sådan trovärdighet lyckas spela fjortonårig tösabit, speciellt med tanke på att hon i verkligheten är cirka tio år äldre. I birollerna lägger man märke till namn som Marianne Faithfull, Rip Torn och Asia Argento. Däremot lyckas inte Jason Schwartzman fylla ut rollen som kronprinsen. Han är så timid och efterbliven att man kan ifrågasätta om det verkligen var nödvändigt att tona ner honom så mycket.

Skratten är många under filmens första tre fjärdedelar och de flesta skämten faller inom två områden: 1. Kronprinsens impotens och vuxenvärldens tryck på Marie Antoinette att lösa det problemet. 2. De många, långa och ofattbart omständliga slottsrutinerna som blir en del av kulturkrocken som följer på flytten till Versailles. Så här i efterhand är det underligt att så många kritiker undlät sig att nämna hur rolig filmen faktiskt är.

Mot slutet av filmen ska plötsligt det politiska innehållet fogas in i handlingen. Tonårsparet har blivit vuxna regenter och den nye kungen får ta ställning till olika strategiska militära och finansiella beslut. Det är då som filmen vissnar. Lyskraften upphör, självförtroendet raderas. Man tappar intresset och avslutningen blir en ren transportsträcka. Men som helhet är Marie Antoinette ändå en klart sevärd rebellisk och anakronistisk kostymfilm som - på gott eller ont - garanterat inte kommer lämna någon åskådare oberörd. Betyg: 7.

Filmstudion: La Cérémonie (1995)

Sophie (Sandrine Bonnaire) får jobb som hushållerska hos överklass- och kärnfamiljen Lelievre (modellmamma, chefspappa, tonårsdotter och tonårsson). Hon ansvarar för städning, inköp och matlagning utifrån föräldrarnas önskemål och hennes hårda disciplin och goda arbetsinsats uppskattas. Men så småningom börjar vi och familjen upptäcka att hon har något som tynger henne, något som försvårar hennes dagliga liv. Desperationen tilltar; hemligheten måste behållas till varje pris.

Inne i staden finner hon emellertid en vän i det speciella postbiträdet Jeanne (Isabelle Huppert), pappa Lelievres hatobjekt, vilket fjärmar henne än mer från den familj hon tjänar. I Jeanne hittar hon en person att anförtro sig till, någon som också bär på problem och skuggor från det förflutna. Trots vissa olikheter blir Jeanne Sophies förlösare; en trevande vänskap uppstår. Men det finns något djupt störande i deras kollektiva beteende och man grips av en smygande föraning om att något otäckt kommer att ske. Denna känsla gestaltar sig som en långsamt växande knut i magen, fylld av ångest och obehagskänslor, en knut som dras åt hårdare och hårdare ju längre filmen fortskrider.

I huvudrollen gör Sandrine Bonnaire en enastående rolltolkning. Att gradvis låta åskådarna bli medvetna om det svarta Sophie bär inom sig är svårt, men hon klarar det och lyckas bygga upp medkänsla kring sin karaktär. Isabelle Huppert är även hon mycket bra som den excentriska Jeanne. Hennes förakt och illa dolda hat mot Sophies värdfamilj underblåser skeendet. Hon blir den som tänder Sophies gnista, den som viskar i örat och väcker den slumrande ondskan...

Claude Chabrols La Cérémonie är ett gastkramande drama med thrillerinslag. Det handlar om utanförskap, om klass och kön, om lojalitet och förväntningar, och om hur svårt det är att dölja en stor hemlighet. Regin är återhållsamt sofistikerad och inga detaljer lämnas åt slumpen. Det som dyker upp i bild fyller garanterat en funktion, antingen direkt eller senare, och denna funktionella arbetsmetod påminner mycket om Hitchcocks sätt att göra film. Den stora skillnaden dem emellan ligger i Chabrols medvetna förskjutande av moralen, något som starkt bidrar till den där jobbiga känslan i magen. För visst gör det ont att se den här filmen, men det är en bieffekt som man absolut måste acceptera. Betyg: 9.

Filmstudion: Volver (2006)

Pedro Almodóvar har etablerat sig på en kvalitetsmässig platå en bra bit över genomsnittsregissören. Han har under de senaste åren tagit steget fram till att bli en av nutidens mästare och han har vunnit både publikens och kritikernas gunst. Det är således aldrig något högriskprojekt att importera en Almodóvarfilm. Pedro levererar. Honom kan man alltid lita på.

Almodóvar gör ofta en Scorsese, fast med kvinnor. Det vill säga att han gör filmer med många tongivande kvinnoroller, medan Scorsese oftast dras åt det homosociala med tuffa män som existerar i sin egen oberoende grabbvärld. Utan att lägga alltför mycket värderingar i vad som bör föredras, går det att neutralt konstatera att filmer med en stor majoritet kvinnliga huvudroller är en ovanlig företeelse i filmvärlden.

I Volver (Att återvända) är det fem kvinnor från tre olika generationer som utgör kärnan. Det handlar mycket om deras inbördes relationer, men även om tiden som varit och tiden som komma skall. Och det handlar om att sätta värde på de människor man älskar innan det är för sent. Mer än så behöver åskådaren inte veta. Filmen fungerar bättre ju mindre man vet om dess innehåll.

Formmässigt är Volver en njutning. I den trygghet som finns i det fantastiskt välskrivna manuset tillåter sig Almodóvar att verkligen berätta med bilder. Bildkompositionerna blir både djärva och nyskapande samtidigt som Alberto Iglesias luftiga musik dansar tätt intill färgskalans uttrycksfulla skiftningar. I många scener uppstår en drömlik stämning à la Fellini i högform; det är vindens suggestiva susningar och en sofistikerad blinkning åt det oförklarliga. Som åskådare är det svårt att värja sig mot bilderna; man sugs in i filmens värld, fastnar där och efteråt prisar man gudarna, ler och vill tillbaka in igen.

Slutligen måste det också nämnas hur lyckad rollbesättningen varit. I de fem ledande rollerna hittar samtliga rätt temperament, tonfall och det där naturligt individuella kroppsspråket (alla individer rör ju sig olika, vilket ibland glöms bort i svenska filmer). Carmen Maura lyser upp med ett ansikte som hela tiden bär på något extra, ständigt berättar något nytt. Men den rumpprotesutrustade – hennes rumpa var för liten enligt regissören – Penélope Cruz skiner nog ändå starkast med en utstrålning och en röst som garanterat får många hårda filmhjärtan att smälta. Oscarsnomineringen var ack så välförtjänt och Volver är ett måste, ett nutida mästerverk, ett fulländat konstverk och en mycket gripande film. Betyg: 10.

DVD: Match Point (2005)

Det före detta irländska tennisproffset Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers) dras in i ett symbiotiskt förhållande med brittisk överklassfamilj och då särskilt med dottern Chloe (Emily Mortimer). Tillsammans med hennes bror Tom (Matthew Goode) och föräldrar konsumerar Chris och Chloe stora doser kultur; det blir opera, musikal, lantliga tebjudningar, fester och lerduveskytte. Kärleken spirar och gror, nepotismen frodas och Chris nya karriär skjuter fart.

Men så möter han blonda bombnedslaget Nola (Scarlett Johansson) vid ett pingisbord på en fest och han attraheras starkt och omedelbart. Bara för att någon minut senare upptäcka att hon är Toms flickvän och således omöjlig, utom räckhåll. Fast parallellt med att förhållandet med Chloe fördjupas (giftermål) lockas han fortfarande av Nolas sensualitet och det dubbla förbjudna i själva otrohetshandlingen. Chris hamnar i ett allt snabbare snurrande ekorrhjul av lögner och självbedrägerier. Hur ska han lyckas rädda situationen utan att förstöra relationen till sin nya familj?

Match Point är en atypisk Woody Allen-film. Det finns egentligen ingenting som direkt tyder på att han skulle vara regissören och detta är så klart mycket positivt. Möjligen skulle det fascinerande operasoundtracket med stycken av Bizet, Donizetti och Verdi kunna anföras till Allens intellektuella stil, men i övrigt alltså inget.

Huvudkaraktären Chris är oceaner ifrån Woody Allens vanliga neurotiska huvudrollsinnehavare, oftast spelad av Allen själv. Som före detta idrottsutövare på toppnivå har Chris vissa egenskaper som blir tongivande för filmens totala tematik; han har en extrem tävlingsinstinkt, ett suveränt självförtroende och dessutom en intellektuell medvetenhet om Slumpens mekanismer. Just det sistnämnda får stor betydelse i filmen från den inledande nätrullaren till en avslutande murrullare. Lägg till detta en närmast patologisk talang för att uttala såväl stora som små lögner och du har en framgångsrik överklasskille med goda framtidsutsikter i det översta skiktet av familjens imperium.

Scarlett Johansson har emellertid den kanske viktigaste rollen som Kvinnan som på klassiskt femme fatale-manér stör balansen. Hennes stora prestation i filmen är att hon verkligen lyckas övertyga åskådarna om att hon är precis så åtråvärd som Chris vill göra gällande. Och, här kommer själva poängen, det sker utan att särskilt mycket hud visas upp. Nästan all sensualitet sitter i hennes kroppsspråk och heta blickar, vilket är ett skönt avbrott från Hollywoodnormen.

Match Point har en i det närmaste perfekt dramaturgisk uppbyggnad. Handlingsförloppet är långsamt till en början, men karaktärer och miljöer är så pass intressanta att det inte spelar någon roll. Komplexiteten ökas och intensiteten stegras gradvis fram mot den oerhörda finalen. Det är ett mycket skickligt genomtänkt manus och likaledes kompetent regisserat av en manusförfattare och regissör som man trodde hade fastnat för alltid i sin egen neurotiska genre. Betyg: 8.

Filmstudion: My Name Is Joe (1998)

Den brittiska arbetarklassen är överrepresenterad i Ken Loach filmer, men samtidigt underrepresenterad i filmvärlden som helhet. Kanske är det därför som det är så lätt att förlåta honom för att han egentligen aldrig förnyar sig som filmskapare. Loach gör som han alltid har gjort och den här gången fungerar det.

Den lilla nyheten med My name is Joe är en intrig som kunde ha varit hämtad från Hollywoodfilmens sämre avdelning. Ja, för här har vi flera av B-filmens innehållsmässiga klichéer; den ensamme hjälten, hans namn är Joe (Peter Mullan), som varit kriminell alkoholist men som nu skärpt till sig, ”lagt av”; den romantiska berättelsen där Sarah (Louise Goodall), kvinnan av börd, nåja, utbildad sjuksköterska, finner kärleken i den arbetslöse socialbidragstagaren Joe; och till sist den genretypiska utvecklingen där Joes mörka förflutna kommer ifatt honom och hotar såväl kärlek som överlevnad. Med en annan regissör och en vanlig miljö kunde det ha blivit outhärdligt.

Men Loach fyller filmen med en realistisk ton. Genom en närgången ljudinspelning och användandet av skakig handkamera, kryper man karaktärerna in på bara skinnet. Det finns också dynamiska sidokaraktärer av kött och blod, arbetarklassens kvinnor och män, folk som man verkligen känner att man skulle kunna träffa på i verkligheten. Dessutom bidrar Loach traditionella fascination för fotboll – Joe är coach för ett korplag som aldrig vinner trots otroligt klassiska dräkter – med humoristiskt ljus i svärtan.

Berättarmässigt hade det varit skönt att slippa den obligatoriskt vackert ljussatta nakenscenen och den något överdrivna kriminalintrigen, men de fadäserna kompenseras av utmärkt skådespeleri från framförallt Mullan och Goodall. My name is Joe är en bra film för den som vill ha rå realism, utmärkt skådespeleri och den ibland nästan plågsamt känslosamma mixen av komiska ljusglimtar och nattsvart tragedi. Betyg: 7.

Snart tillbaka!

På grund av flyttbestyr och Internetbesvär har uppdateringarna lyst med sin frånvaro, men nu är det snart dags att köra igång igen. Närmast kommer det några filmrecensioner.