Den brittiska arbetarklassen är överrepresenterad i Ken Loach filmer, men samtidigt underrepresenterad i filmvärlden som helhet. Kanske är det därför som det är så lätt att förlåta honom för att han egentligen aldrig förnyar sig som filmskapare. Loach gör som han alltid har gjort och den här gången fungerar det.
Den lilla nyheten med My name is Joe är en intrig som kunde ha varit hämtad från Hollywoodfilmens sämre avdelning. Ja, för här har vi flera av B-filmens innehållsmässiga klichéer; den ensamme hjälten, hans namn är Joe (Peter Mullan), som varit kriminell alkoholist men som nu skärpt till sig, ”lagt av”; den romantiska berättelsen där Sarah (Louise Goodall), kvinnan av börd, nåja, utbildad sjuksköterska, finner kärleken i den arbetslöse socialbidragstagaren Joe; och till sist den genretypiska utvecklingen där Joes mörka förflutna kommer ifatt honom och hotar såväl kärlek som överlevnad. Med en annan regissör och en vanlig miljö kunde det ha blivit outhärdligt.
Men Loach fyller filmen med en realistisk ton. Genom en närgången ljudinspelning och användandet av skakig handkamera, kryper man karaktärerna in på bara skinnet. Det finns också dynamiska sidokaraktärer av kött och blod, arbetarklassens kvinnor och män, folk som man verkligen känner att man skulle kunna träffa på i verkligheten. Dessutom bidrar Loach traditionella fascination för fotboll – Joe är coach för ett korplag som aldrig vinner trots otroligt klassiska dräkter – med humoristiskt ljus i svärtan.
Berättarmässigt hade det varit skönt att slippa den obligatoriskt vackert ljussatta nakenscenen och den något överdrivna kriminalintrigen, men de fadäserna kompenseras av utmärkt skådespeleri från framförallt Mullan och Goodall. My name is Joe är en bra film för den som vill ha rå realism, utmärkt skådespeleri och den ibland nästan plågsamt känslosamma mixen av komiska ljusglimtar och nattsvart tragedi. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment