Inne i staden finner hon emellertid en vän i det speciella postbiträdet Jeanne (Isabelle Huppert), pappa Lelievres hatobjekt, vilket fjärmar henne än mer från den familj hon tjänar. I Jeanne hittar hon en person att anförtro sig till, någon som också bär på problem och skuggor från det förflutna. Trots vissa olikheter blir Jeanne Sophies förlösare; en trevande vänskap uppstår. Men det finns något djupt störande i deras kollektiva beteende och man grips av en smygande föraning om att något otäckt kommer att ske. Denna känsla gestaltar sig som en långsamt växande knut i magen, fylld av ångest och obehagskänslor, en knut som dras åt hårdare och hårdare ju längre filmen fortskrider.
I huvudrollen gör Sandrine Bonnaire en enastående rolltolkning. Att gradvis låta åskådarna bli medvetna om det svarta Sophie bär inom sig är svårt, men hon klarar det och lyckas bygga upp medkänsla kring sin karaktär. Isabelle Huppert är även hon mycket bra som den excentriska Jeanne. Hennes förakt och illa dolda hat mot Sophies värdfamilj underblåser skeendet. Hon blir den som tänder Sophies gnista, den som viskar i örat och väcker den slumrande ondskan...
Claude Chabrols La Cérémonie är ett gastkramande drama med thrillerinslag. Det handlar om utanförskap, om klass och kön, om lojalitet och förväntningar, och om hur svårt det är att dölja en stor hemlighet. Regin är återhållsamt sofistikerad och inga detaljer lämnas åt slumpen. Det som dyker upp i bild fyller garanterat en funktion, antingen direkt eller senare, och denna funktionella arbetsmetod påminner mycket om Hitchcocks sätt att göra film. Den stora skillnaden dem emellan ligger i Chabrols medvetna förskjutande av moralen, något som starkt bidrar till den där jobbiga känslan i magen. För visst gör det ont att se den här filmen, men det är en bieffekt som man absolut måste acceptera. Betyg: 9.
No comments:
Post a Comment