Filmstudion: Volver (2006)

Pedro Almodóvar har etablerat sig på en kvalitetsmässig platå en bra bit över genomsnittsregissören. Han har under de senaste åren tagit steget fram till att bli en av nutidens mästare och han har vunnit både publikens och kritikernas gunst. Det är således aldrig något högriskprojekt att importera en Almodóvarfilm. Pedro levererar. Honom kan man alltid lita på.

Almodóvar gör ofta en Scorsese, fast med kvinnor. Det vill säga att han gör filmer med många tongivande kvinnoroller, medan Scorsese oftast dras åt det homosociala med tuffa män som existerar i sin egen oberoende grabbvärld. Utan att lägga alltför mycket värderingar i vad som bör föredras, går det att neutralt konstatera att filmer med en stor majoritet kvinnliga huvudroller är en ovanlig företeelse i filmvärlden.

I Volver (Att återvända) är det fem kvinnor från tre olika generationer som utgör kärnan. Det handlar mycket om deras inbördes relationer, men även om tiden som varit och tiden som komma skall. Och det handlar om att sätta värde på de människor man älskar innan det är för sent. Mer än så behöver åskådaren inte veta. Filmen fungerar bättre ju mindre man vet om dess innehåll.

Formmässigt är Volver en njutning. I den trygghet som finns i det fantastiskt välskrivna manuset tillåter sig Almodóvar att verkligen berätta med bilder. Bildkompositionerna blir både djärva och nyskapande samtidigt som Alberto Iglesias luftiga musik dansar tätt intill färgskalans uttrycksfulla skiftningar. I många scener uppstår en drömlik stämning à la Fellini i högform; det är vindens suggestiva susningar och en sofistikerad blinkning åt det oförklarliga. Som åskådare är det svårt att värja sig mot bilderna; man sugs in i filmens värld, fastnar där och efteråt prisar man gudarna, ler och vill tillbaka in igen.

Slutligen måste det också nämnas hur lyckad rollbesättningen varit. I de fem ledande rollerna hittar samtliga rätt temperament, tonfall och det där naturligt individuella kroppsspråket (alla individer rör ju sig olika, vilket ibland glöms bort i svenska filmer). Carmen Maura lyser upp med ett ansikte som hela tiden bär på något extra, ständigt berättar något nytt. Men den rumpprotesutrustade – hennes rumpa var för liten enligt regissören – Penélope Cruz skiner nog ändå starkast med en utstrålning och en röst som garanterat får många hårda filmhjärtan att smälta. Oscarsnomineringen var ack så välförtjänt och Volver är ett måste, ett nutida mästerverk, ett fulländat konstverk och en mycket gripande film. Betyg: 10.