Gitarrmongot, Erik Rutström, är en liten kille med blond, rufsig frisyr och ninjagrimaser som gillar att spela gitarr utanför ett utav Göteborgs centralt belägna Systembolag. Hans tolvåriga kroppsliga uppenbarelse består nästan uteslutande av energi och om han hade varit fotbollsspelare på elitnivå hade kommentatorerna antingen kallat honom ”energiknippe” eller ”duracellkanin på mitten”. Enligt legenden var det just utanför Systembolaget som regissören Ruben Östlund upptäckte honom och fick tanken att den grabben ska vara med i min nya långfilm.
Gitarrmongot, filmen, består av mestadels komiska situationer fångade i en slags halvdokumentär stil. Kameran är med något undantag nästan alltid tillbakadragen, statisk, orörlig. Östlund gör som den sentida Roy Andersson och låter varje scen bli en bildruta, varje bildruta en händelse, en aktivitet. Det är stilrena kompositioner som fångar något svenskt. Jag kommer genast att tänka på Lars Tunbjörks fotografier från ett annat Sverige lite vid sidan om det vanliga.
Filmen är ganska löst sammanhållen. En gemensam nämnare är staden, ett lätt igenkänningsbart Göteborg med spårvagnar, broar och vatten. En annan är persongalleriet där vissa typer återkommer oftare än andra. Mest central är energiske Erik och hans pappa. Andra som återkommer är ett gäng tonårskillar som gillar meningslös skadegörelse, två mc-knuttar som gillar våld och en psykiskt sjuk kvinna med tvångstankar.
Filmens huvudtema är meningslösheten. Erik tycker kanske inte att det är meningslöst att tokspela på gitarren samtidigt som hans pipiga röst ylar fram en bisarr tolkning av The lion sleeps tonight, men för den genomsnittlige åskådaren är det ju det. Det är därför som vi skrattar åt honom och det absurda i situationen. På samma sätt är det med ligistgänget som kastar cyklar i vattnet. Det är ju rätt så taskigt och okänsligt gjort av dem, men de flesta väljer ändå att skratta åt galenskapen.
Östlund tycks ha en förkärlek för det destruktiva. I en scen är det några innebandyspelande småkillar som gör taktfasta Hitlerhälsningar i grupp till dödsmetallmusik och i en annan är det två unga män som i berusat tillstånd försöker slå sönder en flaska mot sina egna huvuden. Folk sniffar och dricker och saboterar och allt är som sagt tämligen meningslöst. Det är vanligt, men ändå ovanligt; möjligt att känna igen sig, men ändå avvikande. Extremt normala miljöer blir spelplats för onormala händelser.
En The Deer Hunter-inspirerad scen bryter plötsligt mönstret. Det komiska sugs snabbt ut ur salongen ungefär som om publiken blivit instängd i en bastu och regissören står utanför och skruvar upp värmen samtidigt som han visar sin leende nuna i det lilla immiga fönstret på bastudörren. Allvaret skär sig mot den allenarådande lättsamheten, vilket nog var nödvändigt. Publiken blir påmind om hur små förskjutningar som behövs för att det lättsamma ska bli gravallvar.
Filmens grundproblem är att det i stort sett är samma fem eller sex skämt som upprepas flera gånger, vilket i längden blir aningen tröttsamt. Dessutom finns det några försök till provokationer i form av fula ord och äldre män som ska vara tillsammans med mycket unga kvinnor som bara går mig förbi.
Gitarrmongot (den internationella titeln är fantastiskt nog The Guitar Mongoloid) är frisk filmkonst med lika delar vitalitet och originalitet. Tyvärr räcker det inte hela vägen till en rekommendation, men den som vill se en udda, semidokumentär kultfilm med farligt höga doser av sjuk humor kan inte gå fel. Jag vill definitivt se mer av Ruben Östlund i framtiden. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment