Seriemördare säljer bra och seriemördande säljer ännu bättre. Bruce A. Evans Mr. Brooks utnyttjar smart den nygamla trenden och introducerar ännu en postmodern mördare, en man som hade kunnat ha en videodagbok på nätet där han resonerar med sig själv om sina gärningar. Märk väl att filmen inte handlar om just det. Han råkar bara passa in på den profilen.
Kevin Costner är Mr. Brooks, företagsledare och ägare till en förpackningsfirma samtidigt som han är en kärleksfull far till vuxen dotter (Danielle Panabaker) och mjuk make till vacker hustru (Marg Helgenberger). Men han är också psykiskt sjuk och beroende av att mörda. En annan del av hans personlighet, spelad av William Hurt, uppmuntrar hans drifter, manar på och peppar. Egentligen vill Brooks lägga av med mördandet, men är man väl beroende av något är det svårt att sluta. Han försöker med besök hos Anonyma Alkoholister, men den inre rösten är för stark och han ger sig ut på fler uppdrag.
Sjukdomsinsikten är en av filmens många paradoxer. (En idiotisk genetisk vinkling är en annan.) En psykiskt sjuk person har i regel inte någon sjukdomsinsikt, men här måste ett sådant faktum ignoreras. Mr. Brooks är en film som hamnar i ”tänk om”-facket. Tänk om man skulle göra en film om en seriemördare som är beroende av mördandet, men som också försöker sluta. Underhållningsfilmen som tankeexperiment är inte helt fel tänkt.
Det finns en Dexterdoft och Dexterkänsla över manusets ambivalens kring huvudpersonens moral. Mr. Brooks trampar dels iväg på välkända vandringsleder för Hollywoodskapade seriemördare, dels promenerar han ut i det okända och gör något oväntat. Här finns ett samband till tv-kritikernas nyss nämnda gunstling. Mr. Brooks sätt att betrakta sig själv, sin omgivning och sina i grunden onda handlingar påminner om Dexters modus operandi – minus det goda syftet.
Grundstoryn är simpel men kittlande. Huvudpersonen utför ett dubbelmord, men gör ett misstag och blir fotograferad av offrens spionerande granne, Mr. Smith (Dane Cook), som sedan idkar utpressning. Men istället för en lösensumma begär han att få följa med Brooks på ett nytt mord. Både mästare och rekryt planerar att ta den andres liv samtidigt som polisen, under ledning av kriminalpolis Tracy Atwood (Demi Moore), börjar komma dem på spåren…
Filmen har en svullen, ömmande akilleshäl: manusförfattarna (Evans och Raynold Gideon) gör det stora misstaget att vilja vara för smarta. Ett helt gäng sidohandlingar introduceras och handlingen kompliceras i onödan. De vill göra filmen till ett stort pussel när ett litet hade fungerat mycket bättre. När fler och fler karaktärer ska sammanfogas genom olika orsakssamband ökar också risken för att åskådaren ska falla ner i någon logisk fallucka. Särskilt fokuseringen på Atwoods privatliv känns märklig, även om den fyller en funktion så som filmen utvecklar sig.
Trots de berättartekniska krumbukterna och flera onödiga orimligheter lyckas Evans få till en skön nervig känsla och en spänning som håller intresset vid liv in i det sista. John Lindleys foto hittar en passande färgskala och Ramin Djawadis musik får mig ånyo att associera till Dexter. Ur produktionssynpunkt behöver filmen verkligen inte skämmas för något. Det är på manusnivå som de största bristerna finns.
Mr. Brooks kommer förmodligen att bli mest ihågkommen som Kevin Costners återkomst som habil skådespelare efter några års kvalitetstorka. Här samarbetar han förträffligt med en skicklig William Hurt och visar upp nyanser som lovar gott inför framtiden. Han spelar ju egentligen tre roller. Mannen med de tre ansiktena: familjefadern, yrkesmannen och seriemördaren. I filmens mest fascinerande scener finns de där på samma gång. En för alla, alla för en. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment