Hon som är söt i rosa är Andie (Molly Ringwald), en cool tjej som går sina egna vägar och har en bra relation till sin tankspridde pappa (Harry Dean Stanton). Hennes bästa kompis är Iona (Harry Dean Stanton), en trettioårig primadonna (det tog nästan hela filmen innan jag fattade att hon inte var jämngammal). Ytterligare en i outsidergänget är Duckie (Jon Cryer) och han är väldigt kär i Andie men för bra kompis med henne för att det ska kunna bli något av det hela.
De som är utanför är utanför och inte med i några prestigesammanhang. För att vara inne ska man i vanlig ordning vara sportkille eller cheerleadertjej. Blane (Andrew McCarthy) är av det rätta sportvirket och blir föremål för Andies förälskelse. Snart börjar han motvilligt att upptäcka att även en annorlunda tjej kan vara nog så spännande. Detta gillas inte av hans kompis Steff (James Spader), en dumdryg rikemansslyngel med giftig tunga och rufsig lugg.
Andie har blivit kär i en kille från den rika sidan av staden och bor själv i ett fattigt kvarter. Samtidigt vill Duckie ha Andie, men vågar inte ta steget. Blane lockas av den rödhåriga flickans charm, men vet inte vad han vill och pressas hårt av konventioner och grupptryck. När skolavslutningen och den obligatoriska skolbalen närmar sig är det ännu ovisst hur dramat kommer att sluta…
Molly Ringwald har blivit två år äldre sedan Sixteen Candles, men har bevarat sin ungdomligt fotogeniska utstrålning. Hon är allvarligare här, mer eftertänksam och inte lika benägen att försöka sig på några galna tokerier. Genom filmen har jag dock väldigt svårt att släppa tanken på hur fula en del av hennes kläder är. Andie ska ju vara den där tjejen som är så självständig att hon syr sina egna kläder, symbolen för att hon vågar gå sin egen väg. Den känslan lyckas filmen visserligen förmedla, men rutinerade kostymdesignern Marilyn Vance får ändå underkänt för sitt arbete.
Skådespelarinsatserna är desto bättre. Stanton är sevärd som arbetslös änkeman och Spaders överklasspåg görs med den konstruktiva arrogans som senare gett honom viss kultstatus. Vidare hittar Cryer, numera ett välbekant ansikte i tv-serien Two and a Half Men, ett barnsligt, trånande uttryck som Duckie medan jag inte riktigt tycker att Andrew McCarthy har den karisma som en drömprins bör ha. Hans utseende är tyvärr lite för vanligt för att man ska vara helt nöjd.
Pretty in Pink är Howard Deutch regidebut och han gör sitt jobb utan att vara sig glänsa eller förlora kontrollen. Det är säkert, proffsigt och förnuftigt med enkla bildlösningar och ett osexigt bildspråk. Själva intrigen har - tack vare John Hughes skrivtalang - blivit en rätt så trevlig resa mot den förväntade upplösningen. Romantik, vänskap och utanförskap är huvudteman i en film som man redan på förhand vet hur den ska sluta. Tack vare några talangfulla skådespelare hamnar förutsägbarheten tillfälligt i skymundan, vilket garanterar en ganska mysig filmupplevelse. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment