My Name Is Albert Ayler (2005)

Hans namn är Albert Ayler och han var jazzmusiker. Men vem var han egentligen? Vad spelade han för musik och varför blev han så omtalad? Dessa frågor försöker Kasper Collin besvara i filmen My Name Is Albert Ayler.

Den biografiska dokumentärfilmen som genre tillförs dock inte mycket nytt av Collin. Överlag är han mycket formatbunden. Vänner, familjemedlemmar och tidigare bandmedlemmar uttalar sig om sin ärade kollega. Musik spelas och bilder visas upp. Aylers egna ord, hämtade från olika inspelningar under 1960-talet, berättar om vem han var och vad han spelar. De andra fyller i, bekräftar eller dementerar. Det är med andra ord som i vilken annan dokumentär som helst.

Vad får en svensk filmare att vilja göra en film om Albert Ayler? Förmodligen för att det finns en koppling till Sverige. Han kom hit och spelade i början av 60-talet, uppträdde på restauranger och knöt kontakter. Den svenska jazzkulturen lyfts fram och dåvarande svenska flickvännen kommer till tals. Berättelsen om när Ayler följde med och fick se midnattssolen broderas ut. Nog finns det stoff för en film alltid.

Men det finns två stora grundproblem som Collin inte lyckas lösa. A. Bildmaterialet räcker inte till för 78 minuter. Den vakne åskådaren irriteras av att samma bilder och sekvenser används upprepade gånger. Det är bilder från en bil som kör in i Cleveland, ett fotografi på en ung Albert med saxofon, två suddiga foton på Alberts mor samt en högkvalitativ bildsekvens från en spelning i Europa. När samma fotografi zoomas in för fjärde gången är det plötsligt inte lika roligt längre.

B. Det andra problemet är kanske det mest fundamentala. Ayler spelade en sorts freestyle-jazz som mestadels handlar om att bara släppa loss utan att tänka på någon sorts allmän musikalitet. Således låter musiken för det mesta för jävligt. Det är en brutal jazz, ett skränigt oljud som alienerar lyssnaren. Naturligtvis har all musik ett värde, men det är lätt att förstå att folk buade när de hörde Ayler spela. Filmen lyckas aldrig överbrygga den här klyftan mellan åskådare och musik.

Resonemanget leder vidare till de tvivel som uppstår när man ska bilda sig en egen uppfattning om Ayler. Jag har svårt att få bilden av honom som en jazzlegend att stämma överens med de bilder jag har sett och den musik jag har hört. I filmen medverkar inga oberoende bedömare, bara folk som jobbat nära honom. Visst är han en excentrisk experimentmakare, men i övrigt finns inte så mycket mer. Det är bara när han tvingas rätta sig in i ledet som musiken överhuvudtaget går att lyssna på.

När My Name Is Albert Ayler når fram är det bilder och musik som drar åt samma håll. Filmen har också ett starkt känslosamt innehåll. Likt många andra musikrebeller dog Ayler alldeles för ung och Collin besöker hans gravplats tillsammans med pappan. Oavsett vem som besöker en grav är det alltid lätt att skapa starka scener med ett sådant berättargrepp.

Detta är en film som andas tv-produktion. Innehållet är intressant, men knappast värt att visas på bio. Regin är osäker, berättandet hyggligt men tveksamt. När eftertexterna rullar bekräftas mina fördomar. Collin hade assistans av en dramaturgisk rådgivare och det märks fast det inte borde göra det. Den debuterande regissören har gjort en film som haltar betänkligt. Dessutom tillhör 90 procent av all musik kategorin ”extremt svårlyssnat”. Sågverksjazz gör att filmen definitivt inte bör ses eller höras av ljudkänsliga individer. Betyg: 4.