Container (2006)

Bedömningsgrund för åldersgräns: Genomgående tung och ångestladdad stämning med inslag av hallucinationer och surrealism.

Container är en logisk uppföljare till den misslyckade Ett hål i mitt hjärta. Återigen har vi en regissör som söker efter ett uttryck och som så förtvivlat gärna vill vara viktig. Lukas Moodysson vill bära alla världens problem på sina konstnärsaxlar. Det är hemskt att barn svälter i Afrika och andra världskriget var ju också dumt och Tjernobyl och potentiella kärnkraftsolyckor är värda våra tårar och utseendefixeringen och kändishetsandet är stora problem i samhället idag. Han tycker så mycket den där Lukas.

Formmässigt är det en film som påminner mer om konst än om film. Ljudet består enbart av Mariha Åbergs röst. Hon läser upp en 74 minuter lång monolog som tar upp allt mellan himmel och jord. Ett typiskt drag är att olika kändisnamn inflikas varannan minut. Tom Cruise, Katie Holmes, Paris Hilton, Christina Aguilera, Spice Girls, Kylie Minogue och Claes Elfsberg ger texten en dagsaktuell känsla. Mest fokus lägger dock manusförfattaren på Savannah, porrstjärnan som begick självmord 1994.

Andra reflektioner gäller ravioli, Ebay och paparazzifotografer och ofta nämns en företeelse i texten några minuter innan den syns i bild. Det gör att filmen trots det fragmentariska innehållet ändå utgör en slags helhet. Ibland blir det dock så konstigt att man tappar sugen alldeles. Jesus och Maria sägs exempelvis vara David & Victoria Beckham och det är säkert kul för någon, men inte för mig.

I bild syns en överviktig man (Peter Lorentzon) och en smal kvinna med asiatiskt utseende (Åberg). De syns en och en eller bredvid varandra. Ibland bär han på henne och någon gång tar hon hand om honom (borstar hans tänder). Om man ska tolka texten är hon hans inre kvinna och han är en transsexuell man som vill byta kön.

Filmens röst kan bland annat tänkas tillhöra följande personer: Den fete mannen, den smala kvinnan, jungfru Maria och regissören. I den internationella versionen tillförs ytterligare en dimension i form av att rösten också blir en person. Och ibland tycks rösterna tala med varandra, men Åberg använder samma bräckliga tonfall filmen igenom. Det är således mer uppläsning än röstskådespeleri.

Miljöerna varierar mellan en sjaskig lägenhet, svensk utemiljö, en soptipp, ett öde sjukhus i Tjernobyl och nattklubbsmiljöer. Ombytligheten gör att det är svårt att greppa bilderna som är filmade med svartvit grovkornighet. En amerikansk filmkritiker kallade Container en typisk examensfilm från en regiutbildning. De blivande regissörerna vill ofta göra avantgardiska experimentfilmer och vänder sig gärna inåt med sina ambitioner. Den är alltså inte så unik som film som vissa försvarare vill göra gällande.

Problemet med innehållet är att jag aldrig riktigt känner att det är på allvar. Situationerna som utspelar sig på duken framför mig är så bisarra att det inte går att göra något vettigt av dem. Några exempel:

Den feta mannen tejpar sitt ansikte och sedan tejpar han fast en docka på ansiktet.

Samme man tar på sig en gasmask.

Han lägger sig på golvet, lägger en golvlampa bredvid sig och välter sedan en soffa över sig som ett jumbotäcke.

Den korpulente typen ligger i ett badkar med kläderna på.

Iklädd blond peruk försöker han kyssa andra män på något uteställe. Intensiteten i hans försök gör att peruken hamnar på sned.

Den smala kvinnan lyfter på ett täcke och finner en ormgrop av äldre människor som nakna slingrar sig intill varandra.

Karaktärerna kysser speglar, mobiltelefoner och mycket annat bråte.

En Jesusfigur i miniatyr suger på ett lösbröst och läggs sedan på ryggen till en förvuxen nyckelpiga som vandrar iväg.

Det finns många fler konstiga exempel, men jag tror nog ni förstår vart jag vill komma. Container är bara lite över sjuttio minuter lång och det är bra. Den korta tiden gör att man utan större problem orkar ta sig igenom filmen och under några minuter mot slutet är det nästan bra, men bara nästan. Det är ett fall framåt sedan Ett hål i mitt hjärta, men det säger egentligen inte så mycket i sammanhanget.

Moodysson sade vid en visning i London att man måste se Container sju gånger för att inse hur välstrukturerad den är. Ett sådant uttalande styrker tesen om att han är en mycket självupptagen regissör, en man som har utvecklats till att bli filmens motsvarighet till litteraturens Ann Jäderlund. Och liksom Jäderlund har också Moodysson sina fans.

Det bestående intrycket är en regissör som har tappat stinget. Allt är pretentiöst, otillräckligt, diffust och dåligt. Det rör sig om en egomasturbation av gigantiskt mått. Container är således inget att ha som film, men som konstprojekt hade den säkert gjort susen. Betyg: 2.