Den odödliga (1963)

Den odödliga (L'immortelle) är mycket yta, lite djup och en hel del pretentioner. Huvudkaraktären är N (Jacques Doniol-Valcroze), en fransos på vift i österlandet. Han får syn på en vacker kvinna, L (Françoise Brion), och hon blir målet för hans begär. Sedan försvinner hon plötsligt och N får leta efter henne. Alla säger att hon aldrig har funnits, men han är säker på sin sak. Hur går detta egentligen ihop?

Det handlar förmodligen om kärlek, men inte enligt den gängse definitionen. Det är sensuellt, men aldrig erotiskt. En hand rör vid en kind, nuddar en en axel, smeker den sträckta halsen nästan motvilligt. Antydningarnas teater spelas upp.

Regissör Alain Robbe-Grillet använder sig av upprepningar, vilket blir effektivt i de enskilda scenerna. Återkommande bilder är en man med två hundar, en gubbe som sitter på en stol vid vattnet, en äldre man som sitter likt en vakt utanför en moské och en hjälpsam hushållerska. Exakt vad de olika figurerna ska betyda vet jag inte och det kanske inte spelar så stor roll. En gubbe som sitter vid vattnet på en vanlig stol är kanske mest ett estetiskt motiv.

Den odödliga är en på det hela taget en mycket visuell film. Maurice Barrys svartvita bilder fångar upp ett Istanbul som står på två ben. Det är det genuina Istanbul mot turisternas dito. Arkitektur, vatten, moskéer, byggnader och ruiner hamnar i åskådarens synfält: långsamt, stillsamt, dröjande.

Filmens lugn är så påtagligt att man riskerar att somna. Sömnframkallande episoder varvas med lysande små bildberättelser. Ett orientaliskt soundtrack skänker stämning och skapar oklarhet på samma gång och det finns mycket dialog på turkiska som inte översätts. Vi ska vara på samma nivå som huvudkaraktären; det han inte förstår ska inte heller vi förstå.

Dramatiken i Den odödliga baserar på det oförklarliga. Fokus ligger på saker som aldrig verkar ha ägt rum, men som huvudkaraktären upplever som verkliga. Denna lek med minnet blir bara en något sämre variant av I fjol i Marienbad. Ogenomträngliga karaktärer borgar för ett obefintligt känsloutrymme.

Helhetsupplevelsen är en lektion i ineffektivitet, en grundkurs i konsten att göra det lätta svårt och det svåra till omöjliga gåtor. Robbe-Grillet har ingenting att säga mig som han inte redan har sagt förut, men jag lyssnar artigt, lyssnar noga. Till slut har jag lyssnat klart och inser att jag är fel person på rätt plats. Den här filmen talar inte till mig. Betyg: 5.