Donny Davidson kallas DD och är en så kallad innekille. Han jobbar på Nöjesguiden och trivs med att ge sig ut i Stockholms nattliv och spana in tjejer. Kärlek gillar han dock inte; där stoppas han av utebliven ytkänsel sedan barndomen. Denna defekt hindrar emellertid inte honom från att ägna sig åt minnesmasturbation där kvällens hetaste pudding memorerats i hjärnan. Livet han lever är till synes problemfritt. Han sitter där i taxin när...
…plötsligt den akrobatiska godhjärtade actionhjältinnan Lova (Eva Röse) studsar in i hans liv och motvilligt låter han sig sugas in i en semirealistisk fantasivärld. Han får en liten ask (eller kub rättare sagt) i sin hand och en order om att försvara den till varje pris från en massa skalliga typer ledda av en ond Jonas Karlsson. Det hela utvecklas gradvis till att bli en personlig resa i tid och rum där asken döljer ett bortträngt minne. Ska Donny lyckas öppna asken och samtidigt undkomma de onda?
Storm, skriven och regisserad av Måns Mårlind och Björn Stein, har ett hypermodernt berättande där ingen utvikning är för oväsentlig och allt är möjligt. Det är gränslöst, opålitligt och mycket lekfullt. Perspektivet förflyttas mellan olika berättarnivåer, från serietidning till datorspel och från verklighet till fantasi. Filmen är gjord med en ironisk blinkning, men det finns en hårfin gräns mellan att göra något med glimten i ögat och att vara tramsig, en gräns som tyvärr passeras med jämna mellanrum.
Eftersom filmen är samproducerad med Film i Väst har manusduon fått skriva in Vänersborg i handlingen och eftersom filmen är svensk har de fått skriva in ett samtidsmedvetet ångermotiv där en svensk man får mental smisk för sitt utnyttjande av en ung kvinna. Inte ens en film som Storm kan slå sig fri från den tematik av politisk korrekthet som länge präglat svensk film.
Jag retar mig på att farbror Freud fortfarande har en så stor makt över unga filmskapare. Om någon vuxen man ”har blivit kall” är det förmodligen så att det finns en förklaring i barndomen till varför det gick snett. En skäggig psykoanalytisk fadersgestalt bjuder på golfapplåder i psykiatrihimlen medan vi som genomskådat det hela bara kan sucka djupt och hoppas på en bättre morgondag.
Det har sagts att Storm är en film som man antingen älskar eller hatar, ett uttalande som jag anser vara fullständig gallimatias. De som har gett filmen högsta betyg bortser helt från filmens många brister och de som använt motorsågen bortser från alla dess förtjänster. Sanningen finns som vanligt precis mittemellan de båda ytterligheterna.
Mårlind och Stein har gett filmen en unik visuell aura. Deras vision ligger långt över det svenska genomsnittet och nära internationell toppklass. Det är tekniskt briljant med kreativa och välgjorda specialeffekter. Actionsekvenserna skiftar dock i kvalitet. Så fort det är någon som gör något enskilt – springer, hoppar, klättrar – är det högsta klass, men när det är fler än två som ska slåss tappar regissörerna kontrollen över skeendet. Istället för att tydligt visa vad som händer ersätter de överblicken med en snabb klippning.
Röse, Karlsson och Eriksson gör mycket bra ifrån sig så länge replikerna är bra, men så fort en stinkande rad letat sig in sänks de av skitlukten. Det tycks vara stört omöjligt att lyckas få det svenska språket att fungera som ett coolt actionspråk. Dessutom finns det patetiska klichéer i form av en huvudperson som uttrycker att han visst kan visa känslor, han gråter ju när han går på bio.
Storm skiftar stil lika ofta som Gwen Stefani byter scenkläder. Genrer som action, fantasy, rysare, komedi och drama har vävts ihop till en ganska unik freudiansk soppa där vuxen man med tveksam kvinnosyn ska rättas in i ledet genom självterapi. När den fungerar som allra bäst är den rolig, spännande, snygg och skrämmande, men när den inte gör det är den ganska trist.
Jag välkomnar filmens estetiska och idémässiga framsteg, men noterar samtidigt att alltför många kalkoningredienser letat sig in i manus. Bryr du dig inte om dåliga repliker och ett typiskt svenskanpassat politiskt korrekt innehåll? Då kommer du garanterat att älska den här filmen. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment