Stanley Kramers It’s a Mad Mad Mad Mad World (En ding ding ding ding värld) är enligt konstens alla regler på tok för lång (två timmar och trettiofyra minuter) och då är det ändå den nedklippta versionen jag har sett. Originalversionen var över tre timmar lång. Filmskaparna vet om att det kan bli segt och har därför lagt in en bensträckare efter drygt 90 minuter. Och visst, att få gå upp och syresätta hjärnan är inte helt fel, men det finns så mycket mer som de hade kunnat klippa bort. I totaltrimmad form hade filmen varit en superklassiker. Nu är den bara bra.
Allt börjar på en slingrande bergsväg. En galning gasar på och kör om i helt fel lägen. Olyckan hänger i luften. Farliga omkörningar följs av livsfarliga manövrer och till slut går det inte mer. En skenande bil störtar ner för en bergssluttning och de fyra närmast efterföljande fordonen stannar till och man häpnar över det som nyss har skett. De tar sig ner för sluttningen för att se om det finns några överlevande.
Nere vid bilvraket möter de en svårt skadad man som i dödens väntrum bekänner en hemlighet. I Santa Rosita finns en skatt nedgrävd. Den döende mannen beskriver exakt platsen och ger en visuell ledtråd. Polisen dyker strax upp och frågar om mannen har sagt något. De lyssnande nekar och kör sedan vidare. Efter ett tag stannar de och börjar resonera om hur skatten ska fördelas, men hur rättvisa de än försöker vara är det någon som känner sig besviken. Förhandlingarna bryter samman och jakten kan börja. Vem hinner först till skatten?
Nu börjar filmens svagaste del, en utdragen väntan på något smarrigt. För att inte alla ska komma till Santa Rosita för snabbt måste manusförfattarna Tania och William Rose skriva in en massa fördröjande förvecklingar. Bilar kommer att haverera och deltagarna kommer att tvingas använda allt från cykel till bärgningsbil och skraltiga flygplan. I modernare varianter på temat har filmskaparna valt att fokusera mer på bilarnas hastighetsegenskaper, men här är det ganska grått och trist på den fronten.
Många skämt fokuserar på slapstick och stunts, men förmodligen är det den stora mängden humorpersonligheter som ska vara mest roligt. It’s a Mad Mad Mad Mad World mönstrar en stark laguppställning av komiker och skådespelare från en tid som tyvärr är alltför obekant för en nutidsorienterad filmälskare. De namn som känns igen är Mickey Rooney, Spencer Tracy och Buster Keaton, men i övrigt går man miste om den där finurliga känslan av att få se alla samtidens skojare i samma film.
De sista 40 minuterna är dock mycket bra och framförallt mycket roliga. Jag kan förstå de personer som inte orkar se ända dit, men slutfasen är definitivt sevärd, tokig och så där avslappnat absurd. Kämpa er därför igenom det sega mellanpartiet och njut av upplösningen. Ibland är det underbart att skörda tålmodighetens välsmakande frukter. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment