Flashdance är 1980-tal genom i första hand musiken. Karen Kamon, Irene Cara, Kim Carnes, Michael Sembello och Laura Branigan sjunger låtar där taktfasta ljud från plastiga trummaskiner ackompanjerar breda synthslingor. Det var så det skulle låta då enligt alla inneproducenter och det är populärmusiken i ett nötskal.
Men filmen är inte bara musik. 80-talets oförnuftiga designideal genomsyrar hela produktionen. Man får benvärmarna, pannbanden, leotarderna, de obeskrivligt fluffiga och puffiga frisyrerna samt färgkombinationer från yttre rymden. Det var tider det.
Berättelsen handlar om 18-åriga Alex (Jennifer Beals) som är så söt att kraminstinkterna lockas fram. Hon är en ganska mångsidig karaktär: på dagen arbetar hon som svetsare på ett bygge, på kvällen dansar hon på en klubb. Hon cyklar omkring på en herrcykel med bockstyre och håller med lätthet distansen till jobbiga killar. Bor gör hon i en övergiven lagerlokal tillsammans med sin hund och, innan det glöms bort, ja, hon är även katolik och biktar sig två gånger under filmens gång.
Alex har en dröm om att bli antagen till Pittsburgs balettakademi, att få göra någonting av all den danstalang hon har begåvats med. Problemet är att hon saknar formella meriter. Det hon kan har hon lärt sig på egen hand. Efter en av hennes vanliga kvällsshower kommer en 15 år äldre man fram till henne och vill prata. Det visar sig att han är hennes chef och snart står Alex inför en mängd olika val. Allt blir plötsligt lite komplicerat. Ska hon välja kärleken eller dansen? Bara det ena, inget eller båda?
Regissören Adrian Lyne kom från reklamfilmsbranschen när han gjorde den fina Foxes 1980. Tre år senare fick han göra Flashdance och han regisserar med energi, mycket energi. Filmen är uppbyggd av en mängd danskollage där motljuset härskar och där galanta unga damer gör akrobatiska rörelser till hitmusik. Det hela är väldigt nära den fullständiga kitschen och Lyne utnyttjar effektfullt alla möjliga tricks från sin tidigare yrkeskarriär.
Många håller säkert med om att det inte är svårt att tolka filmandet av unga, halvnakna kvinnor som dansar (med närbilder på leotardskrev och rumpor) som sexistiskt, men filmen har en annan förtjänst som bryter mönstret. Alex arbetar på en mansdominerad arbetsplats och i mången liknande film skriver manusförfattarna in en massa sexuella anspelningar och nedsättande kommentarer från arbetskamraterna. Här slipper vi den biten. Alex är helt enkelt en arbetare i mängden, vilket är skönt.
Flashdance är en feelgoodfilm som framförallt lyfts av ledmotivet What a feeling, än idag en av de mest omtyckta låtarna från 80-talet. Men man ska inte heller underskatta Jennifer Bealseffekten. Hon var kanske inte någon ny Meryl Streep, men hon äger ett avväpnande leende, är smärt, smidig och vältränad och har en sexig utstrålning. Filmen blev en av demonproducenten Jerry Bruckheimers första stora succéer (närmare 100 miljoner dollar spelades in i USA). I lilla Sverige var det drygt 440 000 svenskar som lät sig ryckas med av trummaskiner, vild dans och benvärmarestetikens allt annat än diskreta charm. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment