Något hände i fjol i Marienbad, men vad som hände vet nog inte ens manusförfattaren. Vi har A (Delphine Seyrig), en vacker kvinna som är gift med M (Sacha Pitoëff) och som uppvaktas av X (Giorgio Albertazzi). De befinner sig på ett slott någonstans i Europa och X försöker övertyga A om att de träffades förra året och att de då bestämde sig för att ses exakt ett år senare. Hon minns inte och han försöker övertala henne. Och i bakgrunden finns maken M som en skugga.
Allt utspelar sig omkring en lyxig scenografi där slottet (eller hotellet som de säger) är en samling salar – teaterrum, sovrum, sällskapsrum, korridorer med ornamenteringar och träpaneler, samt mängder av speglar överallt – omgiven av en perfekt ordnad, symmetrisk utemiljö med ansade buskar, gångar, öppna ytor och ståtliga statyer.
I fjol i Marienbad är en klassiker, absolut, men den saknar medkänsla och ett pulserande hjärta. Hela filmen är för mycket uppvisning för att jag ska vara helt nöjd. Det är för genomskinligt, för städat, för beräknat. Illusionen är ingen illusion. Illusionen är en konstruktion och konstruktionen är ett filmbygge där arkitekten heter Alain Robbe-Grillet och den ansvarige byggmästaren är Alain Resnais. Varje scen strävar så förtvivlat efter att vara fulländad, vilket gör helheten mindre fascinerande. Manusförfattare och regissör är alltför närvarande i filmen och styr karaktärerna med oönskad järnhand bort från spontanitetens möjligheter.
De båda herrarna pressar gränsen för vad en film egentligen är längre än någon film tidigare hade gjort. Den här filmen är litteratur som tonsatts med både bilder och musik. Det är överväldigande, smalt, svårt och storslaget i samma andetag. Om det svårast tänkbara finkulturella litteraturverket hade fått göra en film skulle den garanterat ha blivit en variation på detta.
Uppvisningen märks också i Sacha Viernys finstämda foto med otaliga kameraåkningar och en härligt mjukt finish på de förnämligt komponerade svartvita bilderna. Den fotografiska delen motsvarar en uppvisningsmatch i tennis där världens bästa spelare deltar. De utför precis varje slag som de kan, men åskådaren tar det inte på allvar eftersom det inte är en riktig match. Filmen hade därför kunnat göra sig av med minst hälften av alla visuella tricks utan att andemeningen hade gått förlorad.
Det experimenteras även på ljudsidan med selektivt utvald dialog, berättarröst och en ständigt närvarande musik. Det är ett underligt orgelmanglande med skogstokiga toccator som lugnats ner, försätts med konstnärlig tvångströja och sedan spänts fast vid bioduken. Med plötsliga, dramatiska utfall och grymma grimaser försöker musiken ta sig loss och slutligen lyckas det. Det är en märkligt effektiv musik som tangerar bildrutorna oerhört medveten om att den inte hade fungerat på egen hand.
I fjol i Marienbad lanserar även en ny sorts skådespeleri med skådespelare som är så styrda att de framstår mer som modeikoner än yrkesmänniskor. Deras förfinade drag framhävs genom en briljant ljussättning och särskilt Albertazzi imponerar med sin ljuvliga röst. Den smeker öronen med en hypnotisk ton som gör lyssnandet till en avslappningsövning för fanatiska frankofiler.
Sammanfattningsvis är detta en film som garanterat är värd sina lovord, men som i mitt tycke inte fungerar hela vägen. Uppvisningstänkandet kan man inte bortse ifrån och bristen på passion är ett problem. Det är en film som passerar obemärkt förbi den stora massan, men som alltid kommer att älskas av det lilla fåtalet. På filmens forum presenteras tolv möjliga tolkningar av den franske filmkritikern Rene Predal och till dessa kan läggas många andra inlägg som tydligt ger bilden av en film som det förmodligen är mer inspirerande att diskutera än att se. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment