2046 (2004)

Wong Kar-Wais 2046, en inspirerad hybrid mellan melankolisk kärleksfilm och konstnärlig science-fiction, är regissörens mest ambitiösa film hitintills. Den är också en slags fristående fortsättning på den mindre lyckade In the Mood for Love (2000), men man behöver inte ha sett den föregående för att hänga med här. Huvudpersonen är dock densamma och Tony Leung är lite äldre, lite mer kärlekskrank och lite mer blasé. Man får mer mustasch för pengarna helt enkelt.

Leung spelar på nytt författaren Chow som flyttar in på ett hotell och vill bo i rum 2046. Rummet ska dock renoveras och han får flytta in i 2047:an. Samtidigt som han iakttar hotellägarens döttrar skriver han på en framtidsroman. Den handlar om ett tåg som går till år 2046 där folk kan uppleva sina bästa minnen en gång till. Detta blir en film i filmen och allt är ganska svårt att förklara. 2046 måste ses, höras och upplevas på samma gång. En bristfällig resumé gör inte filmen rättvisa.

2046 beskriver en viril mans dragning till tre enastående kvinnor som spelas av tre kvinnliga skådespelargiganter: Gong Li, Faye Wong och Maggie Cheung. Den andliga kärleken är nedtonad och herr Chow tycks mer vara inriktad på köttsliga upplevelser. In the mood for love har blivit in the mood for sex och kvinnorna är omväxlande vampiga, excentriska och erotiska. Kar-Wais filmer befolkas sällan av vanliga kvinnor och det är något man tvingas acceptera.

För den som har läst mina övriga recensioner av Kar-Wais filmer kan det nog kännas tröttsamt att ännu en gång få läsa om Christopher Doyle och hans fantastiska fotokonst. Här används det bredaste formatet (2.35 : 1) och bilderna är minst i nivå med kompositionsmästaren Michael Manns bredbildskreationer från filmer som Manhunter, Heat och The Insider. Jag älskar när hela den breda bilden kommer till användning.

Musiken är njutbart pompösa melodistycken signerade den japanske kompositören Shigeru Umebayashi som varvas med gammal fin musik. Dean Martin, Nat King Cole och Connie Francis trippar obesvärat runt i samma filmiska rum som Bellinis operamusik och Xavier Cugats nostalgiska rumbatoner. Dessutom lånar Kar-Wai in annan filmmusik. Det rör sig om ett kort stycke av Georges Delerue från Godardfilmen Le Mépris, samt musik av den polske kompositören Zbigniew Preisner från En liten film om konsten att döda. Ett köp av soundtracket rekommenderas starkt.

Det är dock varken den blandade musikaliska kompotten eller de magnifika bilderna som är den största behållningen i filmen. Nej, det är den samlade effekten av de båda som är höjdpunkten. Bilderna och musiken utgör tillsammans en känslomässig svallvåg av toner och bildfragment som klänger sig fast vid varandra och sedan sköljer över publiken i behagligt svalkande doser. Det är som att ligga på stranden och bli kittlad av vågorna som precis når fram till kinden, hakan och örat.

Detta är filmens räddning. Ja, jag skriver räddning eftersom 2046 inte har det djup som den själv vill göra gällande. I vanlig ordning finns en berättarröst och många grafiska mellanrubriker, men formen kan inte skymma att det finns ett ytligt drag över hela berättelsen. Detta illustreras tydligast av en pinsam och ihållande produktplacering.

Science-fictiondelen är visuellt bedårande, men de kvinnliga androidernas sexighet lämnar inga djupa spår i medvetandet. Och likaledes tom blir skildringen av Chow och hans vackra kvinnor.
Det är rasande effektivt som filmkonst, men skalar man bort bilder och musik får man ett skelett som rasar samman och en film som förlorar sin inneboende kraft. Slutsatsen är därför att man nog bör undvika de djupgående analyserna och bara låta sig ryckas med i en audiovisuell lustupplevelse. Betyg: 8.