Russ Meyers Supervixens utspelar sig i ett vidsträckt ökenlandskap långt ute på vischan i Arizona och New Mexico. Där jobbar filmens hjälte Clint (Charles Pitts) på en bensinmack och trots ödsligheten passerar en strid ström av ekipage hans arbetsplats. På hemmafronten har han problem med sin storbystade och evigt lättklädda tjej, SuperAngel (Shari Eubank), och deras bråkiga relation kan bäst beskrivas som ett ömsesidigt pucklande och nuppande.
Vid ett av deras gräl ringer en granne polisen. Storkäken Harry (Charles Napier) dyker upp, kör iväg Clint och lockas sedan i säng av den nymfomaniska SuperAngel. Den galne polismannen visar sig dock vara impotent, vilket hans besvikna sängkamrat inte är sen att påpeka. Hon hånar honom oavbrutet tills han spårar ur, mördar henne brutalt och därefter flyr scenen. Snart får Clint veta att polisen efterlyst honom för mordet på hans egen tjej. Med tummen i vädret liftar sig vår hjälte genom öken-Amerika och en annorlunda roadmovie tar sin början…
Det är helt otroligt att se en film där all kreativitet används till att uppfinna situationer där bröst och bakar exponeras, framhävs och hyllas. Den röda tråden är välväxta unga damer med en exhibitionistisk livsfilosofi och ett namn med prefixet super. Det är SuperAngel, SuperVixen, SuperCherry, SuperLorna, SuperSoul, SuperHaji och SuperEula som alla på sitt eget speciella sätt slår klorna i den ”stackars” Clint.
Det handlar om tuttar, ballonger, pattar, bomber, kuddar, bollar och meloner som tittar fram och säger hej. Bröstfixeringen är total. Rattarna är stora, naturliga, tunga, runda, guppande, svällande, svajande och omöjliga att gömma under kläder som är några storlekar för små. Det finns inte ett gram silikon så långt ögat kan nå och ändå utmanas tyngdlagen gång på gång. Brösten används till och med som vapen och en utnyttjad Clint får se sig daskad över kinderna av en euforiskt livsbejakande donna. Nog var det bättre förr!
Framhäver man den lyckade castingen på damsidan är det även på sin plats att redovisa herrsidans förtjänster. Napier passar fint som psykopatisk galning med ett ärkeamerikanskt utseende komplett med underbett och bländvitt leende. Clint är snyggare och erbjuder damerna ögonfröjd i form av åtsittande, utsvängda jeans och den tidtypiska jeansjackan – en gång på var rebells överkropp.
Om Supervixens inte håller måttet som film beror det främst på att Russ Meyer manusförfattaren inte räcker till. Russ Meyer regissören har däremot en viss stilsäkerhet och talang. Hans främsta uttryck i filmen är en känsla för bildkomposition och närbildsfokusering som i kombination med klippningen faktiskt ger ett stabilt visuellt intryck. Dessutom lyckas han få skådespelarna att göra sina tokiga roller riktigt bra.
En sexploitationfilm hade inte heller varit komplett utan betydande inslag av ultravåld och meningslöst köttande. Där finns också en absurd biljakt genom öknen och en avslutande vansinnig dynamitduell som tyvärr blir mer Snurre Sprätt än Sergio Leone.
Den i längden irriterande musiken är inspirerad av saxofonanstrukna stripplåtar och låter aldrig en scen förbli helt tyst. Minsta rörelse i någon riktning måste illustreras av en ivrig ton och humorn får därigenom ett övertydligt anslag. De väntade sexskämten ges dock variation genom en skön drift med tyskhet och ett oväntat användande av teckenspråk.
Supervixens håller på några minuter för länge och hela filmen kan ses som en växling mellan genialitet, anarki, exploatering och härdsmälta. Kultfilmsstatusen är därför given och Russ Meyer är kung av sexploitationgenren, men när filmen ska bedömas utifrån vanliga filmkriterier räcker betyget dessvärre inte ens till godkänt. Betyg: 3.
No comments:
Post a Comment