Det saknas oftast logik i sådana resonemang. Om en ”bra” film råkar vara långtråkig och händelsefattig är det förmodligen bara regissörens vision som har genomförts, men om en ”dålig” film är det blir kritiken oftast skoningslös. För mig handlar det till syvende och sist om vad det är man vill ha ut av en filmupplevelse och om vilka förväntningar man har på hur en film kan och bör berättas. Alla filmer måste bedömas efter samma mall!
Michelangelo Antonionis Den röda öknen (Il deserto rosso) är just en långtråkig och händelsefattig film som anses vara ett mästerverk av filmexpertisen. I centrum står en ganska ointressant huvudkaraktär, hemmafrun Giuliana (Monica Vitti) som är gift med fabrikschefen Ugo (Carlo Chionetti). Hon har nyligen haft ett mentalt sammanbrott och har dessutom överlevt ett självmordsförsök förklätt till bilolycka. Maken är kall, oförstående och kärlekslös och hon söker istället tröst hos Zeller (Richard Harris), en av Ugos affärskollegor. Den begränsade handling som finns kretsar just kring deras relation samtidigt som Giuliana kämpar för att övervinna sina demoner och försöker ta hand om sin lille son.
Vitti och gänget tycks inte ha haft några medvetna instruktioner. Kanske kan det bero på den tiondels förskjutning i synkningen mellan dialog och läpprörelser, men det som sägs är livlöst, torftigt och stelt. Tvärtemot den gängse uppfattningen anser jag att den vackra Vitti gör en av sina sämre roller. För mig är hon en komedienn som är mest lyckad när det finns en humoristisk vinkling på det dramatiska. Ett kärt minne är hennes habila prestation och samspel med Marcello Mastroianni och Giancarlo Giannini i Ettore Scolas Dramma della gelosia - tutti i particolari in cronaca.
Antonioni tycks vara besatt av hennes hår som i varje scen är tillrättalagt, borstat och välfönat med maximal volym. Vidare finns den ständigt halvöppna munnen som ger ifrån sig små kvidande läten som kanske ska tolkas som tecken på ångest eller inre smärta. Dessutom är personkemin mellan Giuliana och Zeller inget vidare. Den enda orsaken till attraktionen dem emellan tycks vara bristen på andra alternativ.
Ljudbilden domineras av fabrikens malande, men i vissa scener dyker det upp egendomliga elektroniska (o)ljud, komponerade av Vittorio Gelmetti. Återigen är det ett försök att skapa obehag och visa på huvudpersonens inre kamp. I mitt huvud skapas dock mest stora frågetecken.
När en film är narrativt begränsad är det svårt att applådera de många intressanta bildkompositionerna. Spelplatsen med fabriken och den intilliggande hamnen som centrum förvandlas till geometriska figurer med linjer, rektanglar, cirklar och cylindrar. Scenografin har jämförts med 1950-talets science-fictionfilmer och det är möjligt att så är fallet. Fotot är hur som helst mycket grafiskt till sin karaktär och ändå är det färgerna som gjort filmen berömd.
Låt mig få ställa några frågor:
Blir filmen bättre av att det är blodröda väggar i ett rum där Giuliana känner lust att älska igen? Blir den bättre av att hennes ytterrock är en bjärt grön kontrast mot den leriga, gråa omgivningen? Blir upplevelsen förhöjd när den giftiga röken är tussilagogul? Blir filmen bättre av att man känner till att Antonioni faktiskt målade hela landskap i de färger som han ansåg vara bäst anpassade till filmens stämning? Många väljer att svara ja, ja, ja och ja, men jag säger bestämt nej, nej, nej och nej.
Symbolik är för mig något som är intimt förknippat med hur den övergripande upplevelsen har varit. Om filmen inte förmår engagera mig riskerar allt att falla. Antonionis färgexperiment blir därför endast en kul anekdot att berätta om för någon filmintresserad vän.
Att regissören har haft tankar om miljöförstöring går dock inte att missa. Vattnet är förorenat och luften likaså. Marken runt fabriken pyser och pustar av giftiga utsläpp. Luften är dimmig av all rök som fabriken spyr ut och i hamnen anländer stora tankfartyg som skrämmande miljöförstörande kolosser. Och visst, nog kan man förstå att en sådan miljö kan ha en viss inverkan på en instabil hemmafrus psyke, men filmen lyckas inte förmedla det på något intresseväckande vis.
Sammanfattningsvis är Den röda öknen en stor besvikelse. Det jag tar med mig är tre mycket bra sekvenser som räddar det godkända betyget. 1. Öppningsscenen där mor och son vandrar omkring utanför fabrikens kaos. 2. En ”tre par i leken”-gruppdiskussion i en liten hamnstuga som närmar sig ett förstadium till ormgrop. 3. Filmens visuella höjdpunkt som inträffar när Giuliana berättar en saga för sin son och filmen under några minuter lämnar det gråa för att ta sig till ett paradisliknande kustlandskap. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment