Krig.
”Krig är ett fientligt förhållande mellan folk eller stater eller mellan parter inom samma stat (inbördeskrig) där användande av dödligt våld förekommer på ett systematiskt sätt.”
Kriget idag är bilder på sönderbombade byggnader eller notiser om dödsoffer från länder långt bort från vår trygga vardag. Kriget idag är hypotetiska diskussioner om huruvida vi behöver ett försvar eller inte. Krig är också historia och historien är vårt nu.
Ivans barndom, Andrei Tarkovskijs makalösa långfilmsdebut, visar upp ett krig som är nära, men ändå så långt borta. Vi befinner oss vid östfronten under andra världskriget och ett fåtal sovjetiska militärer gömmer sig för tyskarna. De tillhör en liten spaningsenhet och en av militärerna är ett barn. Med sin litenhet kan han ta sig in bakom fiendens linjer och få fram nyttig kunskap.
Vem är pojken med de brinnande ögonen? Ivan (Nikolai Burlyayev) är 12 år. Han är föräldralös, militärt kunnig, insatt i alla rutiner och reglementen. Han är bara ett barn i fysisk bemärkelse; filmens titel är mycket ironisk.
I drömsekvenser blickar han tillbaka i livet och ser sig själv som liten, lycklig och oförstörd. Men han drömmer också mardrömmar och återupplever sin moders död. Att hjälpa till i kriget är hans sätt att försöka göra något för sitt land. När man redan har förlorat allt man har kan man lika gärna förlora lite till.
Mellan de visuellt briljanta scenerna infinner sig emellanåt en obekväm långsamhet, en känsla av att filmen fastnat med fötterna i kvicksand och håller på att sjunka. Detta beror förmodligen på att sidokaraktärerna inte etableras på sedvanligt sätt, vilket gör det svårt att hålla koll på dem, att se vem som är vem. När alla personer har etablerats kommer Ivans barndom in på rätt kurs igen och ett sista nattligt spaningsuppdrag kan ta sin början...
Filmen är fotograferad med en visuell briljans som klår många av nutidens underverk. Vadim Yusovs poetiska bilder skiftar i stil från mardrömslik expressionism till fjäderlätt naturlyrik. Tarkovskij framstår som en regissör helt utan gränser, en möjligheternas mästare, med förkärlek för innovativa kameraåkningar och obalanserade kameravinklar. Ivans barndom är grandios filmkonst.
Den debuterande regissören visar upp kriget som en personlig mardröm. Miljöerna berättar inte alltid att ett krig pågår. Nej, det känns mer som en dystopisk, avskalad science fiction. Gåtfullheten och ovissheten blir till en besvärande, djupt obehaglig förnimmelse i magtrakten. Och sedan hör man ljudet av bomber och skottlossning i fjärran. Kriget är nära, men ändå så långt borta. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment