Pappa Jake (Temuera Morrison) är hård som granit och när ruset rinner till blir han som förbytt. Mamma Beth (Rena Owen) är en dubbelnatur. Godheten finns där, men familjeansvaret brister ibland och hon har en vass tunga som retar Jake till vansinne när han är full. Storebror ett är på väg in i ett totaltatuerat gäng och storebror två är småkriminell och väntar på ett omhändertagande av socialen. Småsyskonen är än så länge oförstörda, men också oförmögna att påverka.
Filmens ljus är familjens stolthet, 13-åriga Grace (Mamaengaroa Kerr-Bell) som börjar bli stor, men ändå är så oskuldsfull och har så mycket godhet inom sig att det räcker till och blir över för hela familjen. Hon bryr sig verkligen om sina syskon och tar osjälviskt hand om de yngre barnen när mamman inte orkar, vill eller kan. Grace är en himla fin tjej helt enkelt och Kerr-Bell får oss att förstå det. I en mörk värld kan dock tillvaron som uppblossande ljus vara farlig...
Filmen beskriver de olika äldre familjemedlemmarnas utveckling under några veckor. Jake umgås i ett supargäng med hög testosteronhalt, skränig stämning och där en beställning i baren oftast innebär en hel back öl istället för ett glas med samma innehåll. Den råa jargongen till trots, mjuk sång och glädje är deras verklighetsflykt undan ansvar och väntande räkningar.
Barmiljön är den etniska minoritetens problem satt under lupp. Liksom indianernas situation i USA visar Tamahori upp en hopplös tragik. Det är alkoholproblem och utanförskap; livet levs inom den egna etniska gruppen. Våldet omringar dem: manligheten är svällande överkroppar, aggressioner, tuffa tatueringar, massor av muskelstyrka och hård attityd.
Filmens vändpunkt kommer i en otäck scen där pappa Jake går till attack mot sin hustru och misshandlar henne för hennes uppkäftighets skull. Det är svårt att se scener där människor behandlas illa och sedan bara finner sig i situationen. Men de hårda slagen blir ändå början på ett uppvakande och ett litet frö av hopp är sått. Kommer Beth att lyckas göra sig fri från sin djävul till man?
Jake Zeke påminner mig om ett feminstiskt resomemang om hur evolutionen delvis är satt ur spel i dagens samhälle. När en kvinna valde partner på stenåldern fanns det en poäng i att välja den man som hade störst muskelstyrka och uthållighet. Hon tjänade stort på att finna en man som kunde skydda henne från faror och samtidigt se till att familjen fick mat för dagen. I dagen samhälle innebär samma sorts man en risk, eftersom om han blir våldsam har hon sämre chanser att överleva än om mannen är mindre och svagare.
Våldet i filmen är tyvärr dess akilleshäl. För hur ska man kunna köpa det overkliga övervåldet i en annars mycket realistiskt uppbyggd film? Tre hårda slag kan döda en kvinna, men mamman tar emot tio slag och får en svullen käke, blåmärken på kroppen och ett igenmurat öga. Det är inte trovärdigt.
På ett liknande sätt är det med Temura Morrisons gestaltning av Jake. Varje gång hans krampiga kropp fylls med vrede hörs ett dovt ljud. Vi förstår att han är arg, men serveras ännu fler symtom. Regissören vill att han ska pusta och frusta som en retad tjur när det garanterat hade fungerat lika bra med en tredjedel så mycket ilska.
Samtidigt är just råheten filmens charm. Krigarens själ är en oslipad ädelsten som inte nödvändigtvis hade blivit bättre av att slipas. Det mörka familjedramat fångar starka känslor i långsam ödesmättad rörelse. Och filmens tydliga budskap om att det finns ett sätt att kanalisera ilskan inom den egna kroppen är sympatiskt. Arvet från flera generationer av maorier måste tas till vara. Den inre krigaren finns i själen och den måste hanteras med stor försiktighet. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment