Häromsistens återsåg jag en gammal god vän, Emir Kusturicas melodramatiskt laddade Zigenarnas tid (Dom za vesanje). Jag förstod ganska snabbt att mina selektivt positiva minnesbilder inte längre var att lita på. Vännen var oförändrad; det var mitt sätt att se på honom som hade förändrats.
Under fyrtiofem inledande minuter med ett relativt status quo introduceras karaktärer, deras inbördes relationer och några möjliga motiv för en fortsatt berättelse. Huvudperson är Perhan (Davor Dujmovic), en tonåring med förmågan att flytta föremål och kommunicera med kalkoner. Den synska kompetensen har han ärvt utav mormor Khaditza (Ljubica Adzovic), en robust kvinna som utgör familjens stadiga ankare. I hushållet bor också hans lillasyster Danira (Elvira Sali) som är halt på grund av en benmärgsskada och morbror Merdzan (Husnija Hasimovic) vars näsa är lika krokig som hans pengasinne. Trots sitt ofördelaktiga utseende, eller kanske på grund av detsamma, ägnar han sig åt att göra samhällets tonårsflickor med barn.
Perhan älskar en av byns vackraste flickor, Azra (Sinolicka Trpkova) och hon älskar honom. De vill gifta sig, men hennes föräldrar ställer sig på tvären. Perhan är ju bara en pojke och en fattig pojke dessutom.
Omkring minut femtio börjar så äntligen en berättelse att ta form. Morbror spelgalning förlorar alla sina pengar och får en skuld till kriminella samtidigt som sonen till en lokal maffiaboss, Ahmed (Bora Todorovic), blir svårt sjuk. Trollgumman Khaditza kallas dit och med lite blodtappning och handpåläggning räddas den unge gossens liv.
Ahmed står plötsligt i tacksamhetsskuld till mormor och tvingas bortse ifrån hennes sons skulder. Istället förhandlar hon till sig en klausul som innebär att Ahmed tar med sig Danira till ett sjukhus och betalar för en operation av hennes trasiga ben. Perhan erbjuder sig genast att följa med och separeras därmed från sin kärlek. Snart befinner han sig i Italien som en del av ett kriminellt zigenarnätverk. Ska han lyckas ta sig därifrån, kommer kärleken att överleva och hur kommer upplevelsen att förändra honom?
Skildringen av de kriminella zigenarna i Rom har jämförts med The Godfather. Jämförelsen har grundat sig på antagandet att båda filmerna porträtterar en etnisk minoritets kriminalitet. Men är det inte rätt så stor skillnad i objektiv coolhet när man jämför de italienska invandrarnas brottsregister med zigenarnas. Utpressning, beskyddarverksamhet och pengatvätt har en helt annan aura över sig jämfört med trafficking, människohandel och organiserat tiggeri.
Ändå tycker jag att första halvan av Perhans Italienäventyr är filmens starkaste berättande del. Istället för att se samband med Coppola ser jag ett tydligt släktskap med Federico Fellini och hans cirkusskildringar. Det är samma öde fotbollsplaner där husvagnarna står parkerade och den karakteristiska Fellinivinden sänder ut många välbekanta signaler.
Problemet är övergångarna. På ett personligt plan upplevs Perhans väg från omogen glasögonnörd till Mr. Cool som aningen otrolig. Det är för stora kontraster i beteende och attityder för att det ska fungera. I berättelsen har det dessutom skrivits in ett fyraårigt tidshopp som saknar förankring i skådespelarnas utseende. Alla utom gamle Ahmed ser precis ut som tidigare. Till och med barnen är oförändrade, inklusive maffiakungens treåriga son. För mig kan detta bara tolkas på ett sätt: slarvigt filmskapande. Skriver man in ett fyraårigt skutt i manus måste man för böveln se till att ha täckning för det.
Och när man ändå är inne på manus, måste jag bara påpeka hur usel Kusturica är på att skriva kvinnoroller. I filmen finns bara en normalt fungerande kvinna och det är mormor. Nästan alla andra kvinnor får mest fungera som avklädda erotiska objekt. Regissören älskar kvinnobröst. Stora, små, hårda, mjuka, unga eller gamla är oväsentligt; huvudsaken är att de exponeras i konstens namn.
Zigenarnas tid är inspelad utanför Sarajevo, men zigenarna i filmen pratar inte bosniska, serbiska eller något annat ex-jugoslaviskt språk. Nej, det är deras eget språk romani som gäller och det känns helt rätt. Skådespelarmässigt är dock prestationerna av skiftande kvalitet. Det är aldrig så att det märks att Kusturica använder sig av amatörer, men de är inte tokbra heller.
Filmen rör sig obehindrat mellan realism, magisk realism och fantastiska drömmar. I realismen går de starka känslornas utspel mig förbi. De våldsamma utbrotten lämnar mig oberörd och när manuset kastar karaktärerna in i mer och mer av kaos kan jag inte följa med känslomässigt. Då blir istället drömmarna min tillflyktsort. Där känner jag mig hemma och där är Zigenarnas tid både som vackrast och som bäst. Där och bara där tar Goran Bregovic fantastiska musik oss med till höjder som filmen i övrigt aldrig kan leva upp till. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment