Det finns en handling. Liksom i Peter Greenaways The Belly of an Architect, där en arkitekt får i uppdrag att göra en utställning över en historisk person, får A (Harvey Keitel), en sedan många år amerikabaserad grekisk filmregissör, i uppdrag att göra en dokumentärfilm om de grekiska Maniakisbrödernas filmskapande. Kärnan i deras filmkonst härrör från tidigt 1900-tal och A fokuserar snabbt sitt uppdrag på tre försvunna filmrullar, tre rullar som blir filmens MacGuffin.
Enligt min uppfattning är alltså inte filmens huvudsakliga mål att ta reda på om A kommer att hitta filmerna. Jakten på dem är det som får honom att resa runt i regionen, från Ptolemas via Skopje, Bukarest och Belgrad till slutdestinationen Sarajevo, men det är hans övriga upptäckter som är mest relevanta.
Och som han reser! Odysseus blick är en transportvänlig film: taxi, tåg, pråm, spårvagn, roddbåt och gång tar Keitel genom länder, städer och längs med floder. En gång rider han till och med på en väns axlar, men vi slipper lyckligtvis se A glidflyga, åka rullskidor eller simma.
Några scener är klart bättre än andra och allra bäst är en scen där sex år och tre nyårsaftnar passerar genom ett och samma rum under några skönt oklippta minuter. Historiens vingslag rör sig genom rummet i vad som torde kunna fungera som instruktionsexempel på varje ansedd regiutbildning.
Just de långa tagningarna är uppfriskande. Greppet påminner om en sentida Roy Andersson; ambitionerna är likvärdiga men med en betydligt rörligare, frisläppt kamera. Det finns masscener där facklor och paraplyer förflyttar sig som delar av en ombytlig monoton balett. Och man får inte glömma en förbluffande sekvens där en gigantisk Leninstaty transporteras på en pråm längs med Donau. Odysseus blick blir under några minuter Lenins. Man börjar nästan fundera på vad han tänker.
Angelopoulos drar till skillnad från många andra konstfilmare stor nytta av musikens kraft. Eleni Karaindrous skönljudande kompositioner väcker liv i många scener och även ljudinspelningen är kreativ. Notera scenen där A pratar med en vän i en bar. I bakgrunden spelas dämpad pianomusik, ett ljud som helt klart hör ihop med platsen. Efter en stund tar vännerna med sig sina glas ut - promenerar, dricker, snackar - och bakgrundsmusiken följer efter dem som en härlig liten detalj.
Dialogen är högtravande, litterär och upplevs aldrig som talad. Den är konstruerad, tillverkad för filmen och dess karaktärer, ett faktum som skådespelarna aldrig kan dölja. Keitel är sömngångarsäker, nedtonad och vilse. Erland Josephsons svengelska uttal river blödande sår i mina öron, men hans scennärvaro väger upp. Och Maia Morgenstern spelar många olika kvinnor (som alla är variationer på A:s hustru) utan att man lyckas märka det.
Det är när jag slutar anstränga mig för att förstå precis allting, när jag ger upp försöken att hitta exakta mönster, som filmen övergår till att bli en behagligt meditativ upplevelse. Dimma, mörker, snö, skuggor och rök. Bilderna är aldrig rena. Det finns hela tiden något externt som påverkar sikten.
Slutintrycket är motsägelsefullt, ambivalent och ologiskt. Odysseus blick är en film som arrangerar allt: verkligheten flätas samman med drömmen, det medvetna med det undermedvetna och det gamla med det nya. Filmen saknar hjärta, men har en kännbar puls. Den är mäktig, men impotent; episk, men ofullständig; symbolisk, men diffus; kryptisk men också övertydlig. Filmvetare och historiker får sig till livs en och annan kuriös blinkning och den tålmodige cineasten kan säkert njuta av de enskilda delarna. Den ovane filmtittaren gör nog emellertid klokast i att hålla sig undan. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment