Pingvinresan (2005)

Efter att den ena häpnadsväckande scenen efter den andra har spelats upp dyker den självklara tanken upp i huvudet: hur fasen lyckades de filma det? Ibland är det ju minus 60-70 grader och snöstorm och ändå är filmteamet där och tar sina vackra bilder. Allra mest imponerande är undervattenssekvenserna där en jagande leopardsäl sätter skräck i såväl pingviner som åskådare. Hade det bara varit för bildmaterialet skulle en rekommendation ha varit obligatorisk, men nu är det ju inte bara bilder i Pingvinresan.

Antarktis stolthet, kejsarpingvinen, är stor och ståtlig och har, likt många djur som överlever på karga geografiska områden, en särskild inbyggd överlevnadsplan för att säkra fortplantning och artens fortsatta existens. Detta inbegriper delad vårdnad om ägg och pingvinunge, samt olika resor över den tjocka isen, till och från det fiskrika vattnet. Honor och hannar söker sig dit i perioder för att göda sig själva och lagra upp med mat till sin avkomma.

Faror lurar på vägen och minsta felsteg kan få stor konsekvens för familjen. En unge utan mor överlever oftast inte, och en mor utan unge kan bli aggressiv och försöka roffa åt sig någon utav de andra honornas ögonstenar. Det finns så mycket fascinerande fakta om pingvinen att man med lätthet kan förstå att Luc Jacquet och hans team ägnade över ett års tid åt att göra filmen.

Däremot är det tråkigt att man tillskriver pingvinerna mänskligt tänkande. En pingvinpappa brummar fram att den lilla parveln som han värmer mellan benen är hans ”vinterbarn” och det fungerar faktiskt inte. Peter Dalle har skrivit den svenska narrationen och man häpnar över hur språket närmar sig en vuxenjargong som långt ifrån alla barn kan ta till sig. Att den svenska berättaren Gösta Ekman pratar med barnslig röst ändrar ju inte svårighetsgraden på texten. Dessutom finns det några riktigt otäcka scener som gör att filmen näppeligen lämpar sig för små barn.

Hanterandet av ljudet placerar filmen längst ut på dokumentärskalan, så långt ifrån Falkens öga man kan komma. Det finns få tysta ögonblick och berättarrösten eller den muzakinspirerade musiken (Emilie Simon) ligger hela tiden som en brokig ljudtapet över händelserna. Bilderna tillåts aldrig tala för sig själva.

Pingvinresan har kritiserats för att vara illa dold propaganda för kärnfamiljen, men sådana jämförelser blir bara konstiga. För även om filmskaparna trycker på och upprepar ett mantra om mamma-pappa-barn och tilldelar djuren människoliknande tankar och egenskaper, är det ju knappast så att pingvinerna själva kan göra några andra val än heterosexualitet om de nu önskar överleva. Och en västerländsk familj som försöker sig på en tusendel av kejsarpingvinens strapatser skulle per automatik få sina barn omhändertagna av socialen. Vettiga jämförelser mellan djur och människa låter sig helt enkelt inte göras.

Således: låt kejsarpingvinerna få vara pingviner och sluta göra billiga familjepolitiska poäng genom att indirekt kritisera dem för deras överlevnadsstrategier. Då är det ett mycket större problem att filmen totalt sett inte räcker till. Vågar man hoppas att någon kreativ person ger filmen ett vettigt ljudspår som gör det uthärdligt att se de gudomligt vackra bilderna? Betyg: 5.