Han både regisserar och spelar huvudrollen som sig själv i vad som kanske bäst kan kategoriseras som en låtsasdokumentär. De minnen och betraktelser som dramatiseras har en känsla av äkthet över sig, men allt görs med skådespelares hjälp.
Filmen är indelad i tre kapitel där de första två är lättsamma och det sista lite allvarligare. I kapitel ett rör sig Moretti fritt omkring i Rom sittandes på sin vespa. Han iakttar byggnader, kommenterar arkitektur och reflekterar över allt från dans till Pier Paolo Pasolinis död. I kapitel två utforskar han och en god vän ett antal öar som var och en bär på någon finurlig egenskap. Det tredje kapitlet introducerar en mörkare humor när regissören går till botten med sin egen sjukdom. Han utgår från medicinlistor och läkarprotokoll för att därigenom kunna undersöka läkarkårens oförmåga att ställa rätt diagnos samtidigt som de skriver ut fler och fler mediciner.
Kära dagbok är en mycket rolig film med en personlig humor som byggs upp i sakta mak. Poängerna kommer alltid i sinom tid, även om man ibland får vänta någon minut för länge. Och skämten har en slags skenbar enkelhet över sig, fastän de i själva verket är smarta, genomtänka och sofistikerade.
Giuseppe Lancis foto skiftar karaktär efter kapitelinnehåll. Kapitel ett har många bilder på vespan framifrån, bakifrån och med subjektiv kamera. Kapitel två bjuder på många vackra naturscenerier när öarna undersöks och kapitel tre tar oss in i läkarmottagningar och undersökningsrum med bibehållen stil. Även musiken är en viktig beståndsdel och låtar av bland andra Angélique Kidjo och Leonard Cohen komplementerar Nicola Piovanis originalmusik.
Som bonus är filmen fylld av referenser till skådespelare, regissörer och filmer. Flashdance-prinsessan Jennifer Beals dyker till exempel upp som sig själv och en pressad filmkritiker får stå till svars för sina flyktiga formuleringar. Det är just sådana grepp som alla filmälskare borde kunna ta till sig med ett leende på läpparna. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment