Minna är 19 år, jättesnäll och har nyligen gått ut gymnasiet med fina betyg. Hon vill egentligen inte vara där hon är, men som så många andra sitter hon fast i den lilla bruksorten med valsverket som centralpunkt. I storköket där hon jobbar får hon ta del av de äldre kvinnornas visdomsord och på körlektionerna blir hon förälskad i sin bilskollärare.
Det är en film om hur det går till när man blir vuxen och sakta men säkert arbetar fram ett mål om att komma någonstans i livet. Om hur tillvaron formas av några små men enkla delmål: körkort, kärlek, flytta hemifrån. Det sistnämnda vill hon inte först. Hon bor kvar hemma med en sextonårig lillasyster och en liten lillebror. Mamman är död och pappan har en ny tjej som inte drar jämnt med henne. Snart blir det omöjligt att bo kvar hemma.
Så här långt har allt varit riktigt bra. Vi har en engagerande om än ganska vardaglig intrig och en karismatisk huvudrollsinnehavare. Regin är pigg, bildlösningarna lekfullt funktionella och klippningen inpspirerad av regiskolans klassiska scenövergångar. Dessutom är Mario Adamsons musik medryckande plinkplonkig.
Sedan börjar problemen komma smygande som ninjor innan de slår till med full kraft. De manliga karaktärerna är exempelvis mindre lyckade. Vi har tre män som alla visar intresse för Minna och som alla framstår som mer eller mindre osympatiska. De ljuger, är otrogna och uppträder allmänt konstigt. Bilskolläraren Tomas (Tobias Aspelin) är minst femton år äldre än Minna och redan inne i ett långvarigt förhållande och ändå kastar han sig in i en relation med den nittonåriga snärtan. Kanske vill manusförfattaren på detta vis visa hur dåliga män är på att vara trogna?
Ett annat problem är att manuset då och då tar några onödiga kliv i sidled, bort från huvudintrigen och in i ointressanta sidospår. Dessutom finns det flera uselt skrivna repliker där det mest skrattretande är ett lån frånMission: Impossible II. I den filmens serietidningsvärld passar det bra att hjälten Ethan Hunt säger ”Damn, you’re beautiful!” åt sin sängkamrat. Men när 35-årige Tomas tittar nittonåriga Minna i ögonen och säger ”Fan vad du är fin” blir effekten enbart (o)lustig.
En tragikomisk detalj är att detta är en Film i Väst-produktion, vilket innebär att den är inspelad i Vänersborg. Miljöer från Tjenare kungen, Linas kvällsbok och många fler filmer känns igen och det distraherar. Visst är det trevligt att det finns ett regionalt inspelningsalternativ till Stockholm, men snälla, låt inte alla filmer utspela sig i Vänersborg!
Krama mig ska ha beröm för att den beskriver en helt vanlig tjej som visserligen inleder ett mindre lyckat förhållande med en äldre man, men som varken beskrivs som offer eller utlevande slampa för den sakens skull. Rent krasst består filmen av nittio procent film som är riktigt bra och sedan tio procent som är direkt undermålig. I vilken annan bransch skulle något sådant vara acceptabelt?
Hur många konsumenter skulle vara nöjda om var tionde inköpt mellanmjölk var rutten eller om var tionde Simpsonsavsnitt var helt under isen? Ingen, vågar jag säga. Så varför ska man acceptera att tio procent av en film inte håller måttet?
Krama mig har en riktigt bra grundkärna och Kristina Humle är tydligt både en regi- och manustalang. Tyvärr räcker det inte bara med talang utan det behövs fungerande feedback för att talangen ska förädlas. Ett manus måste bearbetas tills de ruttna inslagen är helt borta. Först därefter är det hög tid att börja filma. När svensk film har lärt sig den läxan kommer de senaste årens kris snart att vara ett minne blott. Betyg: 5.
No comments:
Post a Comment