Dessa tankar dyker upp när Martin Munthes Camp Slaughter har pågått en halvtimme. Filmen jag ser på är en produkt som bara kan älskas av de närmast inblandande. Det är en amatörfilm med amatörmässiga skådespelare i rollerna (inklusive Liza Marklunds dotter och Fucking Åmål-Jessica) och med en amatör bakom kameran. Regissören, kanske mest känd som förnuftig bloggare, är ökänd för att hans samlade sedda filmproduktion (denna, Hjärta av sten och Stinger) har genomsnittsbetyget 2,11 av 10 på imdb.
Filmen presenterar sitt uppdrag med ett opassande allvar. Efter en tio minuter långdragen prolog har en grundhandling etablerats. På ett slott någonstans har en adelskvinna tillsammans med sin son avlat fram ett barn. Barnet har därefter placerats i en brunn och där han bott sedan dess. Tjugofem år senare ska en grupp ungdomar tillbringa en trevlig festhelg i ett hus i närheten, men opassande för dem rymmer brunnspojken som nu vuxit upp till ett hemskt monster. Ungdomarnas liv är plötsligt i livsfara och de kommer hela tiden att försätta sig i situationer där de ensamma promenerar ut till båthus, utedass och förråd…
Låt oss stanna upp en minut eller två. Här har vi en klassisk genre (slasherskräck) där målet är att skrämma åskådaren och samtidigt underhålla med lite kreativa mordlösningar. Den fungerar vanligtvis som en räddningsplanka för fattiga filmare, dels genom att miljöerna inte behöver vara påkostade (ett öde hus duger gott) och dels för att man faktiskt kan göra det dåliga på ett kul sätt. Många regissörer väljer också att bjuda på exploatering av sex och nakna tjejer, men det intresserar inte Munthe. Han väljer istället att försöka göra det bra och då faller hela filmen pladask. Det mest imponerande är att han faktiskt lyckas få skådespelarna att hålla masken filmen igenom.
Finns det något som är bra i Camp Slaughter? Ja, det finns några enstaka lånade bildidéer som ser bra ut. Regissören plockar en liten detalj från Hitchcock, några scener från The Texas Chain Saw Massacre och en massa annat smått och gott från andra filmer som gjorts. Men hör hur det låter: enstaka bilder var bra. Tänk om man går på konsert för att se ett rockband eller lyssna på sitt favoritstycke av Mozart och efteråt tvingas man konstatera att endast enstaka toner var bra. Vilken utopi! Det är bara i filmens värld som amatörerna kan snacka sig till kontrakt och distribution.
Filmens problem börjar i Alina Warne inkompetenta manus som utgör en krökt ryggrad där alla kotor är på väg att vittra sönder. Språket är engelska och förutom den störande svenska accenten förekommer direkta språkfel. Vidare är det en gåta varför man överhuvudtaget gör filmen på ett annat språk när miljöerna är så uppenbart svenska. Kan avsikten verkligen ha varit att distrahera åskådaren från sin filmupplevelse med hjälp av kass svengelska? Nej, det är nog snarare så att Munthe haft utländska marknadsandelar i sikte. Det är för övrigt stor humor att läsa manusförfattarens resonemang kring sitt usla arbete.
Trots ett dåligt manus finns det mycket som kan rädda upplevelsen. Det är alltså inte helt kört i en genre som denna. Tyvärr finns det dock inget mer bra att rapportera hem om.
Fotot är digitalt fult med urtvättade bilder och brist på originalitet. Musiken är glad techno som alternerar med dova basljud. Specialeffekterna är sådant man kan kan köpa på Willy’s utförsäljningar och det är överhuvudtaget på tok för lite grafiskt våld. En häcksax och en yxa kommer till användning, men det är i stort sett allt. Detta är lågbudgetsplatter när den är som värst.
Slutligen det största fiaskot: monstret. Han är stor, axelbred och har överarmar som vissa har lår. På fötterna bär han fattigmanskängor, på kroppen en tunn sommarklänning och på huvudet en liten tygsäck (ja, det ser konstigt ut när han ska äta och måste lyfta lite på säcken). Lägg till detta en alkoholskadads dröjande armföring och en serie gutturala basbrölanden och katastrofen är ett faktum.
Camp Slaughter är en utav de sämsta filmer som någonsin gjorts i Sverige. Det är fakta. Men oavsett alla tekniska eller konstnärliga misstag är det två större synder som Martin Munthe gör sig skyldig till: A. Filmen skräms inte för fem öre och en skräckfilm som inte skräms är skräp. B. Filmen tråkar ut. Tristessen är så total att det inte ens går att se filmen som en kul kalkon och då är det riktigt illa. Betyg: 1.
No comments:
Post a Comment