Idioterne (Dogma # 2) handlar om ett kollektiv med vuxna människor som bor tillsammans i en stor lånad villa som egentligen ska säljas. Villan är basen där de umgås, pratar, äter, sover på madrasser, knullar och filosoferar om det som de håller på med. Gruppens modus operandi handlar om att hitta den inre idioten och att bara låta sig ryckas med i låtsasspasmer och medvetna retarderingssimulationer.
De åker sedan runt i ett småborgerligt samhälle och gör olika saker som om de vore handikappade på riktigt. En fin restaurang besöks med grundligt störda gäster som följd. Vidare får gruppen en guidad tur på energibolaget Rockwool och i en mycket speciell sekvens besöks ett badhus. Gruppens spirituelle ledare Stoffer (Jens Albinus) hamnar i damernas duschutrymme tillsammans med sin assistent och hans tissemand gläds åt omgivningen. Damerna omkring honom tycks tänka att det ändå är ganska gulligt med handikappade som får stånd!
Nej, gulligt är det kanske inte, men det är roligt att se galenskapen. Humorn är en bärande pelare i Idioterne och den yttrar sig dels som en spegling av hur samhället omkring dem reagerar på deras upptåg, dels som det rent absurda i att se vanliga människor låtsas vara sinnessvaga. Ibland blir det också elakt, som t.ex. när Jeppe (Nikolaj Lie Kaas) blir kvarlämnad hos en grupp motorcykelkillar och sedan måste gå på toa. Det är en dråplig scen som ger uttrycket "att få en hjälpande hand" en helt ny innebörd.
Det är dock viktigt att lägga märke till att det inte handlar om några ungdomar som testar gränser av åldersskäl. Nej, det här är vuxna människor med riktiga liv, karriärer och (i några fall) barn utanför gruppen och det gör det hela mer intressant. Efterhand utvecklas intrigen till en lektion i gruppsykologi. Gruppdeltagarna börjar utmana varandra för att se vilka som deltar på riktigt och vilka som bara hänger med. I en sista utmaning prövar man vilka som klarar av att få fram sin inre idiot inför familj och/eller arbetskamrater…
Filmen har en kvinna i en slags nyckelroll. Det är den dämpade Karen (Bodil Jørgensen) som anländer till gruppen från en personlig tragedi utan att ha hunnit tänka efter vad hon vill eller tror att hon kommer att få ut av det. Hon är tveksam först och tycker att de bara gör narr av folk, men till sist släpper även hennes spärrar och hon finner trygghet och gemenskap av att ”spasse”. Karaktären är dock lite för nedtonad för att kunna fungera som filmens centralgestalt. Då är Stoffer en mer naturlig mittpunkt även om det i huvudsak är skildringen av gruppen som gäller.
Upprördheten var det ja. Idioterne är inget för den som har problem med nakna män och kvinnor. Håriga venusberg, inte så håriga venusberg, kvinnobröst, slaka manslemmar och styva manslemmar visas upp enligt sedvanlig könsneutral fördelning. Dessutom finns den ökända gruppsexscenen där deltagarna springer runt nakna, hånglar, kelar loss och där några har samlag på riktigt. ”Gruppeknall”-scenen är det grafiska innehållet till trots dessbättre fullständigt logisk sett till hur karaktärerna är uppbyggda och vad deras vardagliga tillvaro går ut på.
Idioterne är delvis gjord som en låtsasdokumentär. I inflikade segment intervjuar von Trier deltagarna som får återberätta vad det hela egentligen handlade om. En deltagare svarar ärligt: ”Sex. Att ligga med så många som möjligt.” Kanske är det kärnan i det hela. Vuxna människor som flyr den kvävande tryggheten för att få vara någon annan en stund samtidigt som de får uppleva en andlig och fysisk gemenskap.
I den här filmen råkade det handla om att hitta sin inre idiot, men för andra människor i verkligheten kan det handla om precis vad som helst. Vi har alla ett behov av verklighetsflykt, att hitta oaser i tillvaron, men kanske inte lika drastiskt som filmen gör gällande. Summa summarum är Idioterne ändå en lika riskabel som rak gestaltning av den moderna människans flykt undan ansvar och inrutade rutiner och det är på det hela taget rätt så tänkvärt. Betyg: 7.
No comments:
Post a Comment