De förlorade barnens stad (1995)

De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus), regisserad av Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro, är en bisarr, visuellt påhittig och något ojämn äventyrssaga. Huvudpremissen i handlingen är att Krank (Daniel Emilfork), en galen vetenskapsman som förlorat förmågan att drömma, stjäl små barn för att kunna ta deras drömmar. Hans slutgiltiga mål är att försöka stoppa och eventuellt vrida tillbaka sitt eget åldrande.

Barnen fångas in av cykloper och säljs sedan till Krank som bor på en enorm minfältsbeskyddad plattform ute i havet. En dag råkar dock fångstgubbarna få fel snubbe i fångstnäten: den lille pojken Denree (Joseph Lucien). Han har nämligen en stor, ståtlig och jättestark storebror, One (Ron Perlman), som spränger kedjor för brödfödan. När hans ögonsten tas ifrån honom ser han sig tvungen att gå till botten med försvinnandet. Han träffar på den lilla flickan Smulan (Judith Vittet) och tillsammans ger de sig ut på en spännande jakt för att lösa gåtan med alla de försvunna barnen…

Många skådespelare finns med för sitt speciella utseendes skull och då snackar vi inte en Anne Hathaway- eller Cameron Diaz-situation. Nej, låt oss kika närmare på Emilfork, Perlman, Mireille Mossé som Kranks dvärghustru Mademoiselle Bismuth och Dominique Pinon som sexfaldigt klonad son till de båda. Samtliga har utseenden som är så pass fysiskt unika att en hypotetisk världsomspännande ”lika som bär”-tävling garanterat hade fått ställas in.

Nu gör dock alla sitt jobb med beröm, även om Perlman emellanåt är ganska stel som ömsint bjässe med begränsat franskt ordförråd. Hans meningar innehåller aldrig mer än tre ord och hans ansiktsuttryck täcker med nöd och näppe upp de grundläggande känslorna (glad, arg, ledsen, trött). Då är Vittet desto mer imponerande som den driftiga och söta Smulan och Jean-Louis Trintignant får briljera röstledes som talande hjärna i bubblande akvarium.

Drömmarna är viktiga inslag i berättelsen och de görs obehagliga med hjälp av optisk lek och förvrängda specialeffekter. En tomte som kommer ner genom skorstenen är inget farligt, men när rummet svämmas över av tomtar samtidigt som bilderna buktar ut åt alla möjliga håll blir effekten både komisk och skrämmande.

Ambivalensen mellan glatt nöje och snäll skräck förhöjs av Angelo Badalamentis svepande musik. Det är samma utdragna lek med toner som i David Lynch filmer, men utan den vanliga svärtan. Här är uttrycket barnsligare och gravallvaret långt borta. Filmens mörker upplevs aldrig som mörkt när olika figurer vevar fram ett melodiöst tivolitema ur ett slitet positiv och därigenom hypnotiserar såväl karaktärer som åskådare.

Utseendemässigt påminner filmen en hel del om firma Jeunet/Caros tidigare alster Delicatessen. Den bruna färgskalan är snarlik, dock med den distinkta skillnaden att här har det blivit mera grönt överallt. Det är grön dimma, grön rök och gröntonat vatten. Visionen i filmen byggs upp av en retroromantisk vulgärpoetisk metallskrotsscenografi där 1950-talets hushållsdesign möter 1980-talets ubåtsestetik. En del design, exempelvis cyklopernas regnrockar och svarta solglasögon, skrämmer dock med sin platta plastighet.

Det är självklart kul att Jeunet och Caro vill roa sin publik, men stundtals försvinner berättelsens kärna in i skuggan av nyintroducerade tokiga karaktärer, vanvettiga orsakssamband eller tekniskt avancerade maskinkonstruktioner. Häpnadsväckande specialeffekter visas upp och imponerar oss, men de många små detaljerna tynger tillsammans ner handlingen. Det blir helt enkelt för mycket Oppfinnar-Jocke för filmens eget bästa. De förlorade barnens stad är trots dessa invändningar en klart sevärd film som med några få justeringar hade kunnat bli ännu bättre. Betyg: 7.