En dag anländer en främling till gruppen och stör harmonin och det relativa lugnet. Särskilt påverkad blir den korthåriga blondinen Violette (Catherine Jourdan) och hela hennes värld är på väg att förändras. Mycket av den löjligt tunna historien byggs därefter upp kring en ful tavla som med lite god vilja liknar ett nordafrikanskt hus som ställts på högkant.
Filmen hoppar från miljö till miljö utan att ens försöka förklara varför. Det börjar i en ABF-normerad spegelväggslabyrint på caféet och fortsätter till en fabrik där ett läckage från en cistern fylld av en spermaliknande vätska lockar huvudpersonen till att ge sig själv en ansiktsinsmörjning. Sedan hoppar vi raskt till ett Tunisien där nakna slavflickor förvaras i upphissade järnburar och hjältinnan får svansa omkring i ett par kortkorta shorts som avslöjar de långa benens vertikala struktur.
Visst kan man försvara hoppen i tid och rum och bristen på logik med att det hela är fantasi. Men för mig blir det störigt att så mycket kan hända utan att regissören bryr sig om att ens försöka underbygga det hela. Ett tydligt exempel är en tvådelad scen där först två långbenta, lättklädda vuxenlolitor förenas i en lesbisk kyss och där sedan två manliga karaktärer jagar varandra med kniv ut i det långgrunda vattnet. Båda scenerna är kompetent regisserade, men delarna faller samman när helheten saknas.
Filmens enda ljusglimt är ändå nyss nämnda bildspråk där Antonioni citeras ihop med många egna idéer. Man vet att man kommit till en Alain Robbe-Grillet-film när en kvinna hänger från taket i en krok, bunden, fastkedjad och blir piskad. Regissörens böjelser är inte precis hemliga och säkert intressanta för honom själv, men för mig är det tomt effektsökeri.
Den tunisiska delen av berättelsen ser mest ut som filmade fotosessioner. Estetiken är en förlaga till franske tonårsfotografen Jacques Bourboulons färgrika alster ett halvt deccenium senare. Filmens hjältinna får ta på sig rollen som trånande sexobjekt med långa svarta stövlar, små röda trosor och en sönderriven t-shirt.
I princip har jag inga problem med nakenhet och erotiska skildringar i film, men i Eden and After exponeras de unga kvinnokropparna till överdrift. Det förvisso vackra bildspråket fokuserar ensidigt på det kvinnliga könet. Manskropparna syns någon gång skymta med de översta skjortknapparna uppknäppta, men annars ingenting. Slutsats: Robbe-Grillet är en tråkig mansgris. Betyg: 4.
No comments:
Post a Comment