Gus Van Sants My Own Private Idaho (På drift mot Idaho) är förmodligen en utav de mest episodiska filmer som någonsin gjorts. Vi förflyttar oss från plats till plats, från en episod till en annan, och kasten kan ibland bli väl häftiga. Det börjar på en öde landsväg i Idaho och fortsätter sedan till Portland och prostitution. I Mikes sällskap får vi ta del av hans ganska vämjeliga vardag med mer eller mindre sjuka uppdrag att genomföra.
I Portland träffar han yrkeskollegan Scott (Keanu Reeves) och den burleskt skitige medelålders Bob Pidgeon (William Richert) som agerar ledare för en grupp utstötta, knarkande ungdomar. Mike förälskar sig så småningom i Scott och trots att deras bakgrunder är fundamentalt olika (Mike fattig, Scott rik) finner de en fungerande gemenskap. Kärleken förblir emellertid obesvarad medan de bestämmer sig för att försöka hitta Mikes mamma. En världsomspännande resa tar sin början…
När My Own Private Idaho är som bäst påminner den mig om mästerverket Midnight Cowboy. Precis som Jon Voights Joe Buck har Mike ett trasigt förflutet. Men medan Joe flyr bort från sin familj är det just en familj, ett sammanhang, som Mike söker efter. De förenas dock av ett yrkesval som innebär att sälja sina unga kroppar för pengar
Van Sant är inte rädd för att ta till de storslagna gesterna, att visa upp en desillusionerad grabb som står på en öde landsväg och pratar med sig själv medan den till synes oändliga landsvägen och de vidsträckta fälten sprider ut sig runt omkring honom. Ödsligheten är en deprimerande spegling av hans livsöde.
Det finns även inslag av bisarr humor. Mike tvingas städa en lägenhet uppklädd till hembiträde och i en tidningsaffär börjar omslagen på bögporrtidningarna att prata med varandra. Vidare lägger man märke till kultskådespelaren Udo Kier i rollen som den tyske token Hans.
Det som gör att filmen ändå inte riktigt fungerar för mig är det spretiga anslaget. Filmen drar iväg en åt så många olika håll att man får värk i leder och muskler. Det finns en otillfredsställande förnimmelse av att vad som helst kan hända, en tanke som raserar illusionen. Och samtidigt som det ger filmen en unik kultstatus, kan de tvära kasten avskräcka även den mest luttrade av åskådare.
My Own Private Idaho är en sammansmältning av road movie, socialrealistiskt drama och ungdomsfilm som hoppar vilt mellan Shakespearerepliker, vildmarksestetik, lägereldsromantik, Italiennostalgi, motorcykelfetischism och prostitutionsanekdoter. Även om filmen är bra tycker jag hellre att ni ska se Van Sants genombrottsfilm Drugstore Cowboy, en tätare, bättre och mer gedigen film. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment