Ladybird Ladybird (1994)

Att vara förälder är ett privilegium, ett stort ansvar att bära och även en möjlighet att göra gott. Men det kan också innebära vanmakt, otillräcklighet och stora, stora problem. Det är många i dagens samhälle som inte lyckas vara bra föräldrar. En sådan förälder är Maggie Conlan (Crissy Rock) i Ken Loach Ladybird Ladybird. Hon vill så mycket, men räcker inte till.

Filmen, som sägs vara baserad på verkliga händelser, börjar med karaoke och öldrickande i baren. Maggie sjunger, Jorge (Vladimir Vega) lyssnar. Han är från Paraguay och hon låter sig bli uppraggad. Jag tror Julio Iglesias är intresserad av mig, fnissar hon till systern.

Jorge är mycket övertygande och Maggie är svag. Oddsen är helt på hans sida och det krävs inte mycket för att få henne i säng. Man undrar lite över hans agenda och det visar sig snart att hans visum har gått ut och att han vistas illegalt i Storbritannien.

Men Jorge visar sig vara en god man och hon öppnar sig helt för honom. I flera tillbakablickar återberättas historien om hur socialen tog hennes fyra barn (från fyra olika förhållanden). Maggies problem är att hon alltid har lockats av fel sorts män, att hon trots upprepad misshandel ändå har kunnat älska sina män. Dessutom bär hon på en tuff uppväxt med en pappa som misshandlade hennes mamma. Det kan vara svårt att fly undan det sociala arvet.

Under tiden som hon berättar gror kärleken på nytt. Jorge älskar henne. Hon skiner upp och de flyttar ihop. Maggie blir gravid. Kommer hon att få behålla det nya barnet?

Ladybird Ladybird har, även med Ken Loach mått mätt, ovanligt mycket misär. Rona Munros manus är gediget med verklighetstrogen dialog där tragiken utgör ett naturligt emotionellt centrum. Men det stora problemet är hur man ska ställa sig till Maggie och hennes situation. Det finns egentligen tre sätt att se på saken:

1. Maggie är i själva verket en bra mamma, men hon är påverkad av yttre omständigheter.

2. Maggie är en lämplig mamma. Visst har det varit något olycksfall på vägen fram, men det stora problemet är socialen och deras snokande typer som alltid ska lägga näsan i blöt.

3. Maggie är en olämplig mamma som i och för sig älskar sina barn, men som genom brist på begåvning saknar förmågan att bedöma vad som är bäst för henne och barnen.

Filmen argumenterar verbalt för punkt ett och två, medan hela Maggies beteende i filmen skriker nummer tre. Hennes ensidighet som karaktär gör att filmen enbart fungerar som ett bra dramadokument över hur en dålig förälder beter sig. Dramatiken blir aldrig mångfacetterad; det finns ju bara en avgrundsdjup botten i filmen.

Det är dessvärre aldrig något tvivel om att socialen har rätt. När Maggie försöker skärpa till sig mot slutet har hon en fullständigt skitnödig attityd mot socialarbetarna som underminerar den egna situationen. Hennes begåvningshandikapp får henne att fatta dåliga beslut och det är dessa beslut som kostar henne vårdnaden om barnen.

Filmen bjuder på ett foto (Barry Ackroyd) vars kornighet passar innehållet. George Fentons musik är däremot i sötaste laget och lockar fram sentimentalitet där den inte behövs. Innehållet i sig är ju som ett hårt slag i magen och misären hade varit lika påtaglig även utan den lättsamma musikinramningen.

Loach får i vanlig ordning fram fina insatser från sina skådespelare. Ray Winstone som misshandlande alkoholistpojkvän och Vega som den mjuke Jorge får se sig utklassade av långfilmsdebuterande komikern Chrissy Rock. Visst, karaktären är ensidig och filmen tappar en del på grund av det, men det är ändå en fantastisk prestation. Hon gör Ladybird Ladybird till lördagsgodis för socialmasochister och det är förmodligen så nära verklighetens tragiska socialärenden vi någonsin kommer att komma. Betyg: 6.