Den amerikanske filmregissören Hal Hartley delar en förmåga med kollegan Quentin Tarantino. Båda har en unik talang för att skapa dialog med egna regler för hur karaktärer kommunicerar. Det är inte nödvändigtvis en dialog som överensstämmer med hur folk pratar på riktigt. Nej, det handlar mer om sättet att betona vissa ord, hur karaktärerna rör sig (eller inte rör sig) och själva valet av ord och uttryck.
Hartleys värld befolkas vanligtvis av människor som inte gärna gör något i onödan. Det är bredaxlade män med hårda käklinjer som dröjer sig kvar på en plats, passivt avvaktande. Kvinnorna är gåtfulla och vackra varelser som inte röjer en min av vad deras mål i livet är. Och mystisk man möter sedan hemlighetsfull kvinna, tycke uppstår och filmen får en mening.
Idag är Hartley fortfarande aktiv, men en parentes i filmvärlden. Under tidigt 1990-tal var allt annorlunda. Då blomstrade hans filmproduktion och filmer som Trust (1990), Flirt (1993), Amateur (1994) och Henry Fool (1997) fick europeisk distribution och etablerade honom som ett starkt indienamn. Dessutom var det nog en och annan inköpare som gladdes åt de korta, koncisa titlarna.
Ytterligare en del av hans framgångsrika 1990-tal var 1992 års Simple Men (Begär, besvär och enkla män). I den står två tvålfagra och muskulösa bröder i händelsernas centrum. Det är den kriminelle småtjuven Bill (Robert Burke) som just blivit sviken av flickvännen och hans universitetsstuderande lillebror Dennis (Bill Sage). Tillsammans ger de sig ut på jakt efter en försvunnen far, en jakt som innebär en tur från New York till Long Island. Där möter de förutom en mängd underliga karaktärer bland andra den epileptiska rumänska skönheten Elina (Elina Löwensohn) och den blonda barägaren och trädodlaren Kate (Karen Sillas). Kommer Bill att få uppleva riktig kärlek igen och kommer bröderna att hitta sin far?
Fotot är lika minimalistiskt som dialogen. Bröderna rör sig för det mesta i avfolkade delar av världen och de människor som kommer i deras väg är oftast ensamma. Filmen genomsyras av lågbudgettänkande samtidigt som bilderna är lätta och naturliga kompositioner. Och överallt råder ett närmast episkt lugn.
Simple Men är rolig, men sällan skrattrolig. Skämten lockar mest fram dämpade skrockanden och förnöjsamma leenden i salongen och så länge historien går i rätt riktning fungerar det hela riktigt bra. Men tyvärr leder Hartley in oss i tillrättaläggandets återvändsgränd. Istället för att låta filmen få en öppen, kryptisk avslutning låter han berättelsen spåra ur fullständigt. Den lugna marschfarten gör dock urspårningen till en relativt odramatisk affär. Ingen kommer till skada, men ingen är heller särskilt berörd när eftertexterna börjar rulla. Betyg: 6.
No comments:
Post a Comment