Edward Yangs Yi-Yi väljer en annan väg i 173 njutbara minuter. Berättelsen är en slags släktkrönika där handlingen fokuserar på en taiwanesisk familj i Taiwan bestående av en mormor, en mamma och en pappa, samt en tonårsdotter och en åttaårig son. Nära dessa finns också pappans slarver till bror och hans nyblivna hustru.
Filmen fokuserar dock främst på tre personer. Mest central av dessa är pappan, N.J. (Nien-Jen Wu), en framgångsrik företagare och delägare i en IT-firma där hans medarbetare hela tiden fattar beslut som går emot hans vilja. Relationen med hustrun tycks inte heller vara den bästa och hon åker iväg på en religiös retreat för att finna inre harmoni. Samtidigt träffar han en gammal barn- och ungdomskärlek och minnena från förr väcks till liv på nytt.
Tonårsdottern Ting-Ting (Kelly Lee) är en omtänksam tjej som nästan är för snäll för sitt eget bästa. Detta illustreras av en hemläxa där hon och hennes klasskamrater fått i uppgift att få en krukväxt att blomma. Hon lägger ner så mycket energi på detta att hennes blomma i ren protest förblir en knopp, medan de slarviga tjejernas växter blommar ut. Hennes liv tar sedan en ny vändning när kompisens pojkvän plötsligt börjar intressera sig för henne.
De humoristiska inslagen står åttaårige Yang-Yang (Jonathan Chang) för. Han ser världen med barnets oförstörda blick och ställer de rätta frågorna. Med kamerans hjälp fångar han omgivningens absurditeter. Personligheten, den lillgamla frågvisheten och hans annorlunda sätt att tackla tillvaron, gör dock att han blir ovän med en mycket sträng magister och tillsammans får de utkämpa många intressanta duster...
Det är en relativt kort tidsperiod som skildras i filmen, men genom karaktärernas skiftande åldrar blir den samlade spännvidden livslång. Inom filmens ram får vi uppleva bröllop, födelsedagar, en födsel och en begravning. Ett genomgående tema är möten. Karaktärerna möts i förhållanden som omväxlande är yrkesmässiga, vänskapliga, plikttrogna, högtidliga, oförutsägbara, väntade och oväntade. Folk kommer nära varandra och folk glider ifrån, blir osams. Det är så som livet är för oss alla.
Kärlek är ett annat tema som Yang utforskar med känslig blick. Där finns lillkillens första platoniskt oskuldsfulla känslor till flickan som bara bråkar och tonårsflickans första uppvaknande med den smärtsamma erfarenheten att kärlek kan göra ont. Sedan finns också den besvarade, men omöjliga kärleken och ett resonemang om den livslånga förälskelsen, ett stickspår som får ett sorgligt men passande slut.
Regissör Yang behärskar tempo och personregi, men det är som bildkompositör han kommer bäst till sin rätt. Genom att använda sig av många reflektioner i fönster ansluter han sig till Rainer Werner Fassbinders klaustrofobiska estetik, där filmandet utifrån och in kan symbolisera instängdheten hos karaktärerna. Rent visuellt blir fönsterspeglingarna en tudelad uppdelning mellan den privata sfären och världen utanför, representerad av de återkommande reflektionerna av Taipeis nattliga stadslandskap.
Ytterligare ett stilgrepp är parallellismen där regissören korsklipper mellan två liknande historier i filmen. Det kan vara pappan och en vän som pratar om ett känslotillstånd under tiden som bilden klipps över till dottern och där de vuxnas dialog perfekt illustrerar hennes situation. Oftast är det pappans karaktärsdrag som går igen hos sonen, dottern eller hennes pojkvän på ett finurligt vis.
Totalt sett är det de mycket starka skådespelarinsatserna som övertygar oss om att händelserna verkligen äger rum, att det som sker är på riktigt. När filmen är slut har de tre huvudkaraktärerna blivit några månader äldre, mer erfarna och redo att gå vidare med sina liv. På samma sätt är vi som har sett filmen lite äldre, en positiv filmerfarenhet rikare och redo att kasta oss in i nya omtumlande filmvärldar. Betyg: 8.
No comments:
Post a Comment