Thursday, September 13, 2007

DVD: Hata Göteborg (2007)

Robert Lillhongas filmdebut Hata Göteborg är en oförklarligt uppskriven historia om den där sista sommaren innan gänget splittras. Genom känslige Johans (Andreas Karoliussen) berättarröst får vi en bild av de olika grabbarna. Alla är cementerade i förutbestämda roller och den dagliga verksamheten styrs av hårdingen Mitander (Nicolaj Schröder). Men när Isak (Alexander Stocks), damp-Svantes kulturelle kusin från Göteborg, anländer till Helsingborg rubbas äntligen maktbalansen i gruppen…

Hata Göteborg motsvarar en filmad historia ur Mitt livs novell för pojkar. Det är stelt, ostadigt och någon enstaka gång träffsäkert. Ofrivilligt komiskt blir det när anslaget närmar sig Killinggängets brandstationssnack där hårda killar visar sig vara mjuka: ”Egentligen var ju Svante rätt så blyg..." Karaktärsskildringarna pendlar mellan det tomma och det självförhärligande och i vissa fall (Frontlinesnubben och Svante) blir det ren lyteskomik.

Filmens enda styrka ligger i vissa beskrivningar av vardagliga sommarhändelser. Igenkännandet blir stort när dialogen för en gångs skull sitter och somriga scener spelas upp. Vem minns inte fotbollsmatcherna med de där andra personerna man nyss träffat, efterfesterna ute i trädgården hemma hos någon med bortresta föräldrar och cykelturen till badplatsen som alltid låg någon mil längre bort än man först hade trott.

Hata Göteborg är en karaktärsdriven berättelse. Det är grabbarna i gänget och diverse andra halvfigurer som ska ta oss med genom en åttio minuter kort väg mot frigörelse. Händelserna är enkla och regissören gör ibland mycket suspekta val, såsom när en korpmatch i fotboll skildras onödigt ingående och långrandigt.

Skådespeleriet i de ledande rollerna är överlag okej, men en skådespelare utmärker sig negativt. Nicolaj Schröder, även känd som popkille och enerverande barnprogramledare, gör nyckelfiguren Mitander till en extremt endimensionell människa. Han är så arg och rynkar pannan, spänner läpparna och använder genomgående samma enfaldiga, lättparodierade tonfall. Och tyvärr drar han med sig sina medskådespelare i skiten under flera scener. Inte ens en inflikad snyftarbakgrund kan rädda hans karaktär från haveri.

Tematiskt påminner filmen på sätt och vis om den likaledes hajpade Farväl Falkenberg. Skillnaden är att Lillhongas karaktärer snart ska fylla tjugo, medan Jesper Ganslandts diton närmar sig trettio. Erfarenhet, intellekt och poetisk tankeförmåga existerar endast i den ena världen och det är således, tvärt emot vad diverse filmkännare hävdat, en gigantisk avgrund mellan filmerna.

Göteborgarens inträde i gänget är ju det som lite väl enkelt förändrar gängets världsbild. Det kan därför vara intressant att ta sig en titt på en faktajämförelse mellan de båda motpolerna i filmen.

Mitanders värld

Göteborgarens värld

Homofobiskt präglat umgänge.

Manlig vänskap där man smörjer in varandra med sololja utan att skämmas.

Fest i supandets och slagsmålens namn

Fest i supandets och kulturens namn.

Socialt umgänge med pentatjejer.

Socialt umgänge med estettjejer.

Streetrace.

Sångnummer med lustiga överdragskläder.

Spela CS (Counter Strike).

Laga indisk mat och diskutera resminnen.

Styrketräning.

Slappa i parken.

Huliganmode light.

Strebermode och bögiga skjortor.

Frontline.

Filmklubben.

Tuff jargong.

Älska din nästa- och njut av livet-jargong.

Rakade skallar.

Hårburr eller rastaflätor.


Tänk dig att du är 19 år, osmart, icke-intellektuell och tråkig. Problemet är ju uppenbart din kompis Mitanders ledarskap och inte gängets intressen. Streetrace och huliganism behöver ju inte vara värdelösa sätt att umgås på bara för att det är två företeelser som samhället fördömer. Och det är långt ifrån säkert att göteborgarens kulturella liv skulle göra dig så mycket lyckligare.

Hata Göteborg sägs handla om ”manlighet när den är som allra sämst”. Jag skulle hellre vilja framhäva att filmens mottagande representerar filmkritik när den är som allra sämst. Förutom de brister som redan påtalats har filmen ett ospännande soundtrack och ett opersonligt dogmainspirerat foto. Svenska kritiker i DN, SVD, GP, Aftonbladet, Expressen och Filmkrönikan har återigen bortsett från elementära brister och i vanlig ordning skrivit upp en dålig svensk film. Omdömen som "viktig", "tonträff", "träffsäker" och inte minst "trovärdig" blir devalverade floskler i förhållande till filmens egentliga kvalitet. När ska de svenska recensenterna börja rannsaka sig själva? Betyg: 3.

1 comment:

Johanna said...

Kanonbra recension på en av världens bästa filmer:)