The Pianist (2002)

The Pianist är en av de stora berättelserna, ett överlevnadsdrama med andra världskriget som mörk bakgrundskuliss. Förintelsen väntar otåligt i berättelsens periferi som ett fruktansvärt eko av mänskligt lidande, men Roman Polanski styr med säker hand sin skuta bort från massdöd och utrotning. Han vet att det räcker med att antyda det ofattbara för att vår medkänsla ska väckas.

Ronald Harwoods manus, baserat på Wladyslaw Szpilmans självbiografiska roman, låter historien ta sin början i 1939 års Warszawa. Vi får följa hur den judiska familjen Szpilmans liv gradvis slås i spillror, från nya lagar till blåa judestjärnor som måste bäras och slutligen interneringen i ghettot som blir ett samhälle i miniatyr. Det kompakta ghettot med samma nivåskillnader som på andra sidan murarna: fattiga mot rika, svältande mot övergödda, revolutionärer mot tysklojala och de med kontakter i kontrast till dem som helt saknar inflytelserika vänner.

Berättelsen fokuseras mest på den berömda sonen, tillika Polens bästa pianist, Wladyslaw Szpilman (Adrien Brody). Han har genom sitt kändisskap ett visst inflytande som blir hans räddning. Vi förstår att det gör ont när han i sista stund blir räddad och sedan tvingas se hur hans mor, far och syskon packas in i tågvagnarna för transport till arbetsläger och en förmodad säker död. Resten av filmen blir en ensam mans dramatiska kamp för överlevnad i en krigdrabbad polsk huvudstad…

Filmens motto (tagline) är oemotståndligt: ”Musik var hans passion. Överlevnad var hans mästerverk.” Orden fungerar också som en perfekt beskrivning av Brodys Oscarsbelönade skådespeleri. Han gör lidandet till en konstform. Hans allt mer utmärglade kropp bär på flera hundra år av samlat förtryck och ansiktet visar den tunna linjen mellan ett tänt men slocknande ljus och den förhatliga, gnagande hopplösheten. Dessutom har filmens kontrakterade pianocoach lyckats lära Brody att röra fingrarna på ett mycket verklighetstroget sätt. Man känner att det är han som spelar, även om eftertexterna sedan avslöjar sanningen.

The Pianist är realistiskt filmad. Våldet är oväntat rakt och chockerar inte för att det är överdrivet blodigt utan för att det är så kliniskt, ett kirurgiskt känslofrånvänt lustdödande som förfärar. Dessutom finns ett starkt drag av subjektivitet i hur effekten av bomber skildras. Precis som James Mangold gjorde i Cop Land, låter Polanski oss följa med in i huvudkaraktärens inre efter en explosion och höra hur ett ihållande pipande tinnitusljud fördröjer hans reaktioner.

Den lysande scenografin återskapar tidstypiska miljöer genom en kombination av omärkbara specialeffekter och snickarglädje. Även den stora mängden statister är en succé. Fans av digitala masscener får ursäkta, men det är något alldeles speciellt med historiska filmer där en stor folkmassa återges med hjälp av äkta människor. Det enda som inte känns helt trovärdigt är den stereotypa skildringen av tyskarna som skrikande våldsdemoner. Dessutom hade filmen kunnat lyftas ytterligare ett snäpp om den hade varit skriven på originalspråk istället för på engelska.

The Pianist är också musiken i flera levande skepnader. Den finns där som mental räddning för en döende hjälte och som påminnelse för många om att det kanske kommer att komma en framtid då musiken lindrar smärta och läker sår. Dessutom är musiken Wojciech Kilars originalkompositioner, Beethovens månskenssonat och Chopins drömska nocturner och ballader. Det är det vi hör och det är det som får oss att komma i stämning när vi ser, förundras och rycks med. Betyg: 8.