Trans-Europ-Express (1966)

Det senaste halvåret har jag sett en kortfilm (L'Arrivée d'un train à La Ciotat) och två långfilmer (The Lady Vanishes och The Narrow Margin) där tåg spelar en nyckelroll. Tåg är långa och tåg är trånga. Tågen flyter fram genom landskapet och blir en lika tydlig bild av förflyttning som cabrioleten i road-movien. Det är bara lite längre, lite trängre och nödbroms istället för handbroms.

Trots filmens titel är det en försvinnande liten del som faktiskt utspelar sig på själva tåget. Förklaringen till titeln är strikt ekonomisk. För att få låna ett tåg gratis från Trans-Europ-Express (TEE) krävde tågchefen att filmen skulle heta samma sak som tåget och detta accepterade filmskaparen.

Alain Robbe-Grillets Trans-Europ-Express är en lek med berättandet i den unge Jean-Luc Godards anda. Ett tåg rusar fram genom berättelsen, berättelsen rusar fram genom filmen och filmen rusar fram genom våra hjärnor. Det här är en vuxen lek. Barnets lek är något ohämmat, oförstört, medan den vuxne mannens lek är en lysten blick åt anarkins håll, en rebellisk uppstudsighet genom upprepade brott mot filmiska konventioner.

Manuset består av upprepningar och variationer på samma tema. Metaperspektivet finns där genom att en fiktiv regissör och producent diskuterar berättelsens framskridande och lyssnar på ljudet via en bandspelare. När en scen inte längre bedöms hålla måttet spolas det tillbaka i ett försök att göra det gjorda ogjort. Ett annat exempel på experimentlustan är när huvudkaraktären i samma scen kastar ett papperspaket i vattnet fyra gånger och ändå har kvar det under armen en stund senare.

Trans-Europ-Express tar sats från en simpel drogsmugglingshistoria där en man, Elias (Jean-Louis Trintignant), får i uppdrag att smuggla knark från Paris till Antwerpen på Trans-Europ-Express. Samtidigt spelar han också sig själv i den film som den fiktive regissören spelar in och allt är ganska märkligt. I Trintignant finns åtminstone en genretypisk egenskap, den maskuline hjälten i en mycket maskulin film.

Filmen utmanar och refererar thrillergenrens många klichéer och förväntningar. Det är fullt med rekvisita och typsituationer som thrillerkännaren snabbt känner igen. Vi har knarket i den dubbelbottnade resväskan, pistolen i den tjocka boken, det ofrånkomliga väskbytet, lömska lösskägg, kodspråk med viftande näsdukar, konstiga kartor, fotografier och viskande vägbeskrivningar. Det hela genomsyras av en absurdistisk humor som man antigen småler eller rycker på axlarna åt.

Men samtidigt som Robbe-Grillet anammar genrekonventionerna gör han också avsteg från traditionen genom att periodvis låta filmen gå ner i tempo, ett vågat grepp som framkallar gäspningar och sömnighet. Regissören söver oss sakta och sedan väcker han oss hastigt med bilder på kvinnans kropp. Elias bläddrar i en sadomasochistisk tidning och återskapar senare tablåerna på ett hotellrum tillsammans med en hora. Vi bjuds på lite sadism och rollspel med rep, kedjor och struptag, allt utfört enligt en herrtidningsestetik som känns aningen malplacerad.

Filmen är från 1966 och fotografiskt är det ungefär så franskt 1960-tal som det kan bli. Gatubilderna känns igen från Agnès Vardas Cléo de 5 à 7 och andra bildlån kan återkopplas till Godards Till sista andetaget. Det är flärdfullt och elegant och alla form- och narrationsexperiment till trots: filmen ser riktigt bra ut.

Berättelsen refererar, citerar och lånar från genrens rika historia, men det kan aldrig bli spännande. Därtill befinner sig regissören alltför långt från den trygga mainstreamfåran. När alla karaktärer är potentiella konstruktioner litar man aldrig på deras beteende. Det blir en lek för lekandets skull och till slut kommer man in i en återvändsgränd. Manusförfattaren har fått sina skratt och det är hög tid att knalla hemåt. Trans-Europ-Express är ingen helt lyckad film, men ändå det bästa jag hitintills har sett av regissören Robbe-Grillet. Betyg: 6.