DVD: Comizi d'amore (1965)

I Comizi d'amore möter Pier Paolo Pasolini det italienska folket utrustad med ett skarpt intellekt, en enkel intervjumikrofon och mängder av frågor kring sex och relationer. Han möter kända personer, intellektuella tänkare, fotbollsspelare, arbetare, prostituerade och otaliga vanliga människor. Han rör sig från torgen till badstränder och fabriksgolv. Det är lika mycket högt som lågt och ur filmens myriader av frågor och svar urskiljer sig en kontrast mellan det mer sekulariserade norr och den djupt katolska södern.

Genom envisa frågor får han fram många intressanta svar:

Roligt blir det när han frågar sicilianska barn om var bebisar kommer ifrån. Barnen svarar efter förmåga, men ingen svarar rätt. Storken, Gud, eller från en blomma är vanliga svar. En gosse närmar sig den rätta lösningen när han fnissande svarar ”mellan lakanen”.

Känsligt blir det när den homosexuelle Pasolini frågar folk om homosexualitet och bemöts med förakt och fientlighet. En familjefar brusar upp när regissören försöker sig på en liknelse i stil med ”tänk om din son hade varit homosexuell, vad hade du tyckt då?”. Svaret är rakt, hårt och föraktfullt: ”Mina söner är inte homosexuella. De är fina pojkar båda två.”

Mest givande är att se hur Pasolini synliggör den syditalienska dubbelmoralen, hur han med kluriga frågor får de svarande att exponera sina ogenomtänkta åsikter. Som varför flickor måste vara oskulder vid bröllopet, varför skilsmässor ej borde vara tillåtna eller varför det är fel att bordellerna har förbjudits.

Klippningen antyder att regissören vid åtminstone några tillfällen använde sig av två olika kameror för att kunna få varierande bildvinklar och en möjlighet att klippa ihop en film från två olika bildkällor. Fotot är svartvitt och funktionellt och de intervjuande filmas mestadels så att ansiktena i gruppen syns samtidigt, ett grepp som blir särskilt avslöjande när de svarande tappar koncepten.

Comizi d’amore är som bäst när den når fram till privatfilosofiska kärnresonemang a la "är äktenskapet verkligen lösningen på sexualproblemet?" Filmen är också tragiskt realistisk när unga sicilianska flickor tvingas konstatera att de inte ens kan promenera eller arbeta med pojkar, eftersom deras rykte då skulle befläckas. Som dokumentärfilm betraktat når den dock inte hela vägen upp till de stora höjderna, men för Pasolinifansen är den så klart ett måste. Betyg: 6.